Torsdagen den 22 Augusti.
Vi voro allt åtskilligt dammiga och heta, innan vi nådde Torpshammar, dit vi kommo en hel timme för tidigt, nog till stor fägnad för järnvägsingenjörerna, som efter vad det såg ut, visst aldrig sett tre flickor förr, så gapade de på oss. Vi köpte naturligtvis biljetter till 3:dje klassen. Men vid första stationen kom konduktören in och frågade, om vi ville vara av den godheten och flytta oss in i 1:sta klass istället, vilket vi icke alls tyckte illa om. Hildur var nere vid stationen. Hon var så lycklig, att vi äntligen kommit, ty hennes sommar hade varit mycket ledsam. Vi gjorde nu som sist intet annat än gick och väntade att Bergströmmarna skulle komma. Men vi fingo vänta förgäves nu som förra gången. På kvällen sutto vi och pratade en stund. Men Gabriella skickade bud, att vi skulle gå och lägga oss, som kanske var det rådigaste, men dock mindre roligt så sällan som vi träffas.
Fredagen den 23 Augusti.
Då Indalingarna ej kommo på förmiddagen i dag heller, började vi tro, att Therèse var så sjuk, att vi ej kunde få fara till dem. Vi gjorde allt för att fördriva tiden, som just aldrig går fort, då man väntar på någon.
Hos Nilsson voro vi flera gånger och hos Justina, som också varit mycket sjuk. På middagen, då vårt tålamod var uttömt, for Erik med båten till Wifsta varv för att sedan åka till Indal och höra efter hur det stod till. Han hade ej väl gått förrän Jonsson kom inklivandes i salongen till vår stora förtjusning. Senare kom också Theodor.
Vi ungdomar voro ute tillsammans med Berglund och seglade och hade livat. Litet mera vind kunde det väl ha varit men det gick nog ändå. Theodor blev kvarbjuden till kvällsmat. Och efter måltiden sutto vi uppe och pratade så länge, att vi till slut inte visste, var vi skulle släppa ut herrn. Fast kökstrappan var nymålad och följaktligen förbjuden, var han tvungen, att gå den vägen. Följande morgon skyllde pigan på den oskyldiga hjälpmadammen.
SLUT.