Lördagen den 10 Augusti (2)
jämnt så mycket att vi alla, vända åt samma sida, kunde få rum. Något sådant som att röra en arm eller ett ben kunde naturligtvis ej komma i fråga, såvida vi ej ville klämma ihjäl våra sängkamrater. Väl var att vi alla voro så trötta, att vi somnade tvärt och sov långt in på följande morgon. Ty att ligga vaken i den här bädden hade varit för stor plåga. Farbror och lill-Per lågo i samma rum som vi, men Erik och Abraham lågo i rummet utanför och hade käringen till sovkamrat. Att Erik blev omdöpt i kväll har jag glömt att omtala. Han fick tillnamnet ”gamlingen” av gumman, som visst måste ha tyckt, att han såg mycket vördnadsvärd ut.
Söndagen den 11 Augusti.
I dag har det varit mycket svårt att komma ihåg, att det var söndag – åtminstone på förmiddagen. Någon söndagstoilette gjorde vi precis icke på morgonen. Och väl var det, ty då vi kommo hem från Tännforsen sågo vi verkligen vådliga ut. Det dröjde en god stund innan Farbror fick roddare och båtar. Klockan var väl över 10, innan vi foro för att bese forsen. Farbror sade, att vi fingo ej se oss om, förrän vi voro nedanför fallet. Och märkvärdigt nog vände vi oss bort, ända tills vi voro alldeles nere,
så mycket det än kostade på. Jag hade ej föreställt mig Tännforsen mera storartad, än den var. Beskriva den kan jag naturligtvis ej, men det vet jag, att jag skulle säkert ej tröttnat på att hela dagen ligga och se ner i fallet. Det delade sig i tvenne avdelningar. Och vattnet i dem båda var så olika. Det ena med stora, klara, tunga, droppar blixtrande som min juvelbrosch; det andra som snö – mjukt och lätt. Vi lågo länge på en sten, som skjuter ut ovanför fallet. Kanten står upp, så det ej är så farligt för att halka ner. Minnen togo vi i en skreva bredvid fallet. Vi fingo ej se regnbågen annat än på ena sidan, dit vinden låg och skummet stänkte.
Så fort vi kommo tillbaka till Ede, spände vi för hästarna för att så fort som möjligt hinna till Rödéns, där vi tänkte få litet roligt på kvällskvisten. Det lyckades också förträffligt. Vid gästgivargården var all ungdom från Rödéns samlade. Men då vi åkte förbi, rusade de ned och följde oss hem.
Vi voro inalles 10 fullvuxna flickor och endast 2 ungherrar - Erik och en studerande Åhlander, som just icke gjorde mycket till för att roa oss. Vi lekte springlekar före maten och efteråt dansade vi förtvivlat, utan uppehåll och i mörkret, tills de gamla tvingade oss i säng. Vi borde ju tänka på vår färd utför skutan. Vila behövde vi verkligen också, ty vi somnade så tvärt, att vi till och med glömde att räkna fönsterrutorna, och det vill inte säga litet.