Måndagen den 15 Juli. (2)
Petra och jag hade tagit litet enris med oss upp. Vi lade det som hämnd i Emmas och Julias säng, men tyvärr sågo de det innan de lade sig. De tänker i morgon lägga in det till gossarna i den fulla tron, att de äro våldsverkarna. Det skall bli gudomligt, när de komma ihop sig om kvistarna, ty på oss faller inte en skugga av misstanke.
Tisdagen den 16 Juli. (1)
Tidigt på morgonen for Farbror, så vi hunno inte hälsa på honom. De andra flickorna steg upp vid halv åttatiden men höllo på att bråka till klockan 9, innan de började göra sin toilette. De garnerade först väggarna med sitt löshår och kastade det slutligen in det till gossarna. Så vackert väder som idag har det ej varit sedan vi kommo hit. Jag har också idag spelat krocket nästan hela dagen, och efter vad jag tror endast tappat ett parti. Pojkarna ställde för en tid sedan i ordning tvenne bräden, som de lade tvärs över varandra i lusthustaket och vilka de använda som viloplatser. Fast hur bekväma dessa äro får vi lämna osagt. Emellertid hade de sina bräden mycket kära, kanske därför att de ansågo dem för oss oåtkomliga.
Motsatsen har idag bevisats, då Emma och Petra under gossarnas frånvaro sågade brädena mitt itu och kastade ut dem på backen. Hur djupt de togo denna förlust bevisas bäst därigenom, att det urlockade den eljest stumme och känslolöse Carlsson följande tvenne ord: ”O jämmer.” De andra pojkarna låtsades ingenting om, utan togo sig istället för att genast reparera skadan. Vi hade idag, Julia, Emma och jag, föresatt oss att ta var sin kyss av pojkarna. Men det var rent omöjligt. De blevo så arga, att Lill-Per spottade Julia mitt i ansiktet och Abraham sa: ”Ja, försök, kom ihåg att jag klår till!”
Faster har kokat knäck idag igen och vi ha ätit som vargar. Nu skola vi gå mot farbror Abraham mot Änge, men jag måste först laga min, nej borsta min moiréunderkjol, som blev fasligt smutsig igår på Hällberget. Nu skratta de där nere. Jag blir tvungen att höra efter vad de ha för sig. Petra och Emma hade varit med pojkarna och rullat sig i en backe och det var däråt de hade så förtvivlat roligt. Så fort vi blivit i ordning mascherade Anna, jag och pojkarna iväg och gingo vid Aspgrens om Pappa och farbror Johan, som gått en lång stund före oss. Petra hade lagt in en stor strut med sviskon och ett paket med kakor, som de åkande - hon själv, Emma och Julia – skulle ha till matsäck på vägen. Men jag fick se strutarna i tamburen och stal dem med mig. ...forts.