Tisdagen den 23 Juli. (2)
Det kom som en varm ström upp genom henne och hon gick av och an på golvet och ropade, att hon skulle få blodstörtning. Vi sprungo efter slagvatten och hällde på henne och Anna gav henne så mycket nervdroppar, att hon kom i en häftig skakning och på en lång stund icke fick igen andan. Faster blev så förskräckt, att hon blev som ett lik, ty hon trodde då bestämt, att Julia tvärt skulle dö. Sen Julia hämtat sig litet, flög Anna iväg till gästgivargården för att träffa Lisbeth och skicka bud efter doktorn. Efter en liten stund kom hon hem med det glädjande budskapet, att doktorn var i socknen och kunde vara här om ett par timmar. Han kom också på kvällssidan, men då var Julia helt återställd. Hoflin sade genast, när Julia blev så där underlig, att det endast var något tillfälligt och att om doktorn icke fick veta, hur hon burit sig åt, skulle han icke kunna se, att det var något fel på henne. Däri hade han också fullkomligt rätt. Ty då doktorn fick se Julia frågade han förvånad: ”Är det här patienten?” Sedan han undersökt henne sade han, att åt bröstet var det intet fel, utan allt kom ifrån magen. Så gav han henne lov att följa med till fjällen, om hon åkte och red hela vägen.
Då blevo vi nöjda, ty vi hade fruktat, att hon skulle bli förbjuden att följa med oss. På kvällen lade vi ord och Petra skulle koka knäck och bjuda i morgon på sin namnsdag, men hon kunde ej vara ifrån oss, utan hängde oupphörligt inne i salen, så att knäcken blev förstörd och sockrade sig tre gånger.
Onsdagen den 24 Juli. (1)
(Idag hade Jullan och jag brev från Indal. Ett mycket nosigt svar på våra näsvisheter.)
Vi måste ha en utomordentlig tur, ty finare väder än idag kunde man ej önska sig. Ändock är det ej så tungt i luften, utan fläktar litet, så att man ej blir alltför varm av att gå.
Klockan ¾ 10 gav vi oss iväg 10 till antalet. Två personer, Julia och Petra åkte. Vi andra gick. Vi voro i allmänhet ej så muntra av oss, utan gingo hela dagen stumma som fiskar. Det gick fortare att gå än att åka, så att vi, då vi gått ¾ mil vid Käfåsen, fick vänta nära en halvtimme på de åkande. Hästen fick ej vila något alls, utan vi började genast vandra igen, så fort vi alla blivit samlade. Och nu vilade vi ej förrän vid (Här är tomt, då pappa Lars Theodor tydligen inte kunnat läsa det!) där vi åto middag och sovo en stund. Så bar det av igen, men den här gången var vagnen före oss, men dock voro vi ¾ 5 vid Rönnefors. Här var som vi förut vetat ingen annan än fröken Björnstad och herr Mathesen hemma, ...forts.