Lördagen den 3 Augusti. (2)
Men vi blevo så mätta, att vi knappt kunde stå. På kvällen var ”tull Jakobson” här, och vi hade rysligt roligt åt honom, fast det kanske ej var så rätt att skratta åt en som är så olycklig. Han talade bland annat om att Carl XII hade 10 000 prinsar och att han varit på ställen, där det var mellan 400 och 500 grader varmt och så var han så rädd för Amanda Winqvist, att hon skulle slå ikull sig, ty hon hade blivit så lång. Han talade icke ett ord, som det var något förstånd i, men bar sig vid måltiden åt alldeles som en klok.
Efter maten gingo vi alla till kyrkogården, ty det var lilla Malas dödsdag*. Och när vi kommit hem bråkade vi ej fullt så mycket som vanligt, ty vi voro alla litet trötta och sömniga. Ja, riktigt gott måste vi ha sovit den här natten, då Erik var inne och sydde ihop allas våra kjolar och ingen av oss vaknade. Den gången var Erik riktigt knepig och litande på vår goda sömn, tänker han snart göra ett ännu bättre spratt, som han anförtrott......(oläsligt).
*Amalia (Mala) Staaff 1862-1877
Söndagen den 4 Augusti.
Idag hade vi alla, så när som på Anna, kommit överensom att ej gå i kyrkan av fruktan för att tull-Jacobson, som vi förmodade, skulle komma dit. Anna gick mycket riktigt ensam ner i kyrkan och fick hela Fjellströmska raden i sällskap. Då hon gått ändrade Petra och jag oss och gingo också, men vi satte oss på orgelläktaren. Idag voro vi verkligen allvarsamma, fast Abraham påstod, att Petra flinade, när tull-Jacobsson kom in, men det är ej sant.
Herr Aspgren var här på eftermiddagen och vi roade oss rätt duktigt på hans bekostnad. Vi ville han skulle dumma sig och kalla oss vid namn. Vi hittade endast på lekar, där han skulle komma i tillfälle därtill. Vi sprungo först ”Änkeleken” och ”Kämpa om hålet” men slutligen kommo vi på den ljusa idén att gå in i lusthuset och leka ”Blindbock” för att riktigt få Aspgren i klämma. Han var den första Blindbocken och nu fick han tag i en av oss och ropade: ”Det är bestämt Julia Staaff!” Strax fingo vi oss ett gott skratt och värre blev det, när han fick tag i Petra och gissade på henne och hon ställde sig mitt framför honom och räckte lång näsa, medan han höll på att lösa av sig bindeln. Vi bundo aldrig riktigt för våra ögon, för vi ville se litet, så vi kunde taga herr Aspegren, så att han var bock hela tiden, ända tills han började märka att vi skrattade åt honom. Då ändrade han sig och sade ”fröken”. Men då var det slut med det roliga i saken och vi slutade genast.