Lördag den 13 Juli.(2)
Vi lånade kläder av Lisbeth på gästgivargården och hon hjälpte oss att sätta på oss stycken och huva och läto oss välja på många granna silkesdukar. Vi gingo hem stora landsvägen och mötte flera bönder, som gapade fasligt på oss och frågade, om vi skulle på någon bön. Här hemma kände de ej heller genast igen oss. Och moster Ulla påstod, att hon kände igen ansiktena, men hon visste ändå icke, vilka det var. Idag kokade Faster knäck för att överraska oss, men lukten förrådde henne så att hela ungdomen en i sänder kom in i köket och undrade var knäcklukten kom ifrån. I kväll berättade vi återigen spökhistorier, vars följd naturligtvis blev först strid om sängplatserna och så tvist om vem, som var värsta krukan, innan vi lyckligt och väl kommit i ordning.
Söndagen den 14 Juli.
Julia och Anna skulle vara hemma från kyrkan, men de åtrade sig och vi följdes åt upp på orgelläktaren, där vi fingo ett högst oväntat besök av ”tant” Fjellström. Petra narrade mig att skratta och det tyckte jag icke var så fasligt farligt, ty det var en gubbe, som satt och hickade så det skrällde efter.
Men gumman Fjällström (som inom parentes sagt sov under hela predikan efter vad de andra flickorna sade) lade sin hand mycket moderligt på min och så himlade hon sig och sade, att vi gjorde mycket illa i att skratta. Vi måste giva bondfolket ett gott exempel. Likaså måste vi sitta kvar hela nattvardsgången ”för exemplets skull”. Det är väl för att lära folket sova, som ”tanten” går i kyrkan.
Till middagen voro herr Mathiesen och inspektör Spjut här. Den senare for på eftermiddagen ner för att hämta fröken Björnstad vid Änge och då fingo alla 8 kusinerna följa med.
På ditresan fingo vi gott rum, men hem åkte vi 9 i en droska. Anna hade Emma och Abraham och Petra hade mig och Erik i knä. Inspektör Spjut, Julia och Per sutto på kuskbocken. Vi hade en rasande trevlig färd, endast alltför kort. Hemkomna dansade de andra nästan hela kvällen och jag spelade. Efter maten, när vi kommit upp till oss, läste Julia i våra ansikten våra karaktärer och fann hos oss alla ett visst drag av envishet. Se'n kom vi in på kapitlet hur många vi brunnit för. Också det ansåg Julia hon kunde se men jag tror knappast hon dömde rätt.