Tisdagen den 13 Augusti. (2)
Nu vart det hurrande igen, och nu gick det uppåt med fart. Vi blevo så glada, att jag tror vi flögo. Så fort vi kommo upp började dock ett störtregn, som fortsatte hela tiden vi voro där och en god stund efteråt med och som gjorde oss totalt genomblöta. Farbror kröp under en sten och skrev våra namn på en lapp, som lades till de 100-tals andra, som voro i urnan förut. Så började nerfärden och den gick med fart fast vi till att börja med voro litet osäkra om vägen. Pojkarna, kusin Anna, Petra och jag sprungo, men de andra klevo så försiktigt som möjligt, men dammade ändock omkull sig var femte minut med stor förlustelse för oss andra. Vid sista knösen gingo Farbror Abraham och Julia miste, och då vi som redan länge varit nere, råkade vända oss om, fingo vi se dem komma klivande ner för den värsta branten och att det ej fattades många steg, förrän det skulle burit av med dem, om de ej sett sig noga för. Vi började ropa, allt vad vi förmådde, att de skulle vända om. Men det satt allt bra långt inne, innan de tjurskallarna lydde oss. Nu, då det ej var någon fara längre, hade vi rasande roligt av att se på hur Julia emellanåt kröp på alla fyra och andra stunder lät Farbror leda sig. Ändå roligare fingo vi, då hon lyckligt och väl nedkommen sade, att nog skulle hon måla ut den där färden,
ty utom henne hade ingen varit i livsfara. Nu reta pojkarna henne jämt och fråga hur många gånger hon varit i livsfara i sommar och så räkna de upp alla gånger hon gjort sig illa.
Vi höllo på 5 timmar på uppvägen och inte mer än 1½ timme ner. Den här natten fin- go vi äntligen sova på gästgivargården, men kommo ledsamt nog fram så sent, att vi ej fingo sova ut ordentligt. Så skulle alla våra fina kläder hängas upp i bryggstugan, ty vi voro rädda, att de skulle mögla bort, så hiskeligt smutsiga och blöta voro de.
Jag tror ej, att jag lätt glömmer min 20:e födelsedag, lika litet den 18:e, då jag for från Norge och var uppe på besök hos lapparna.
Onsdagen den 14 Augusti. (1)
Vi måste giva oss iväg tidigt på morgonen, ty det var meningen, att vi skulle hinna till Offerdal och dit hade vi 6½ mil. Första stället vi togo in var Mörsil hos apotekare Winqvist, där vi blevo mycket gästvänligt mottagna. Vi gingo att bese badinrättningen, som i mitt tycke var platt ingenting att se, och om vilket jag också var på god väg att underrätta Fröken Winqvist, då Julia knuffade på mig och sade, att apotekaren rådde om den. Från Mörsil foro vi direkt till prosten Åström i Alsen. Där voro de mycket trevliga och snälla. ...forts.