Söndagen den 28 Juli. (3)
På hemvägen gingo vi nästan hela tiden och spatserade och sjöngo på båten, ty mycket generade vi oss ej för bondfolket. Vid Änge var Faster nere emot oss men hade endast en häst, så bara Petra och jag, som voro värst i fötterna, fingo åka. O det skall bli riktigt skönt att slippa gå något i morgon, ty idag ha vi sammanlagt gått 5/4, och det är ändock något. Jag glömde tala om, att upp till bodarna var det 4 mil, och så långt har jag aldrig i mitt liv gått.
Måndagen den 29 Juli.
Idag ”sovo” vi till precis 10 och kände oss ändå ganska livade att fortsätta, men så fräcka voro vi dock ej. Usch, vad vi voro förargade över att ej ha ställt till något på Farbrors namnsdag (=Olof), men ännu var ej för sent. Ty genast vi blivit i ordning samlade vi ihop kostymer till ett zigenarsällskap. Vi lyckades verkligen utomordentligt bra. Erik var hövding och klädd i vita byxor med röda ränder och en stor ”schawl” slängd över axlarna. Abraham såg mer ut som en sjöman i sin röda skjorta, men lill-Per var mycket bra i knäbyxor och utan strumpor. Av flickorna var det ej gott att avgöra, vem som var bäst eller sämst.
Som zigenerska betraktad var Anna ej så bra, ty hon var nästan vit, men de svarta ögonbrynen och svärtan under ögonen klädde henne mycket bra. Petra var riktigt vacker. Hon hade mycket kort kjol, vit med röda uddar, en liten röd rosett och en stor röd schalett över axlarna. Julia och jag hade svarta kjolar med rött, röda västar och rött i håret. Emma var egendomligast av alla. Hon hade en röd ylletröja lika stor som Abrahams skjorta och en liten vit underkjol med röda ränder. Röda strumpor och rött i håret hade hon också. Alla voro vi bararmade utom Emma och litet öppna i halsen voro vi också. Vi hade färgat oss med lakrits och sotat oss, så vi sågo mycket hemska ut. Nedanför krocketplanen hade vi gjort upp vårt läger och tänt en liten eld. Och jag tror det tog sig riktigt stiligt ut. Vi blevo bjudna på kaffe men stulo naturligtvis allt vi sågo, så de måste hota oss med länsman. Vi voro upp till Lisbeth och till Ede. Tant Marie beundrade oss alldeles fasligt och sade att vi voro tvungna att roa hennes främmande på detta sätt då de kommo.
Vi orkade ej tvätta av oss lakritsen på aftonen utan spara den saken tills i morgon bittida, då vi alla tänker gå till brunnen och gno oss.