Söndagen den 28 Juli. (2)
En bit ifrån ångbåtsbryggan satte Julia, Petra och Erik sig att vila. Och de drumlarna kommo ej ombord förrän det blåst andra gången. Vi önskade så djupt att de skulle få springa, men tyvärr gingo de ända till båten så lugnt, som de haft en ½ timme på sig. Allt naturligtvis för att reta oss.
Ångbåtsfärden var ganska behaglig, ty vi voro nästan alldeles ensamma till att börja med. Julia gick visst en halv timme och spatserade fram och tillbaka med händerna i kappfickorna. Och jag gick en stund efter henne och satte fast hennes ärmar i fickorna. Sen sade vi åt henne att hon fått sot i ansiktet. Och då hon skulle torka av sig sutto fingrarna fast och vi fingo oss ett gott skratt. Längre fram började sjöluften söka oss och vi gingo ner i salongen för att vila oss och stilla vår rysliga hunger med en kopp kaffe. Det var dock det gemenaste jag känt i den vägen och vi voro tvungna att äta flera sockerbitar ovanpå.
Klockan var över ½ 11 innan vi voro vid Faxälven (= del av Nälden). Då hade vi ¾ mil att gå, innan vi voro vid kyrkan (Näskotts kyrka) och gudstjänsten började klockan 10, så vi fingo ej höra mycket av predikan.
Predikanten, en pastor Norrman, skrek så att det gav eko i kyrkan och man därför ej hörde ett ord. Vi sutto längst ned i kyrkan men gingo sedan upp i koret, där vi träffade Nils Larsson i Tullus och hans gumma, samt gästgiverskan i Kingsta, dit vi voro bjudna på middag. Vi blev bjudna hos Ol Larsson på nerresan. Där skall vara ännu trevligare än hos brodern.
Det var fasligt vad bondfolket gapade på oss. Jag var verkligen rädd, att ögonen skulle trilla ur huvudet på dem. Se'n vi pratat en stund med talmanskan började vi knoga mot Kingsta. Det var en god bit dit. Vi blevo mycket trakterade, men jag är rädd vi buro oss litet oartigt åt, ty vi skrattade hela middagen åt en dum tavla, som satt i det rummet, där vi åto. Vid kaffet fattades det en kopp. Och då Erik var den siste låtsades han naturligtvis ingenting om, förrän Petra började uppmana honom att taga för sig. Då kunde vi omöjligen underlåta att brista i skratt. Gästgiverskan var visst litet ledsen och det förundrar mig icke alls. Ty nog kunde vi varit allvarsamma. Men Petra är ju alldeles ohjälplig.
Klockan 5 gick båten från Faxälven, men som vi kände till våra stackars fötter, gåvo vi oss iväg redan ½ 4 och hunno ej ned förrän precis. Vid Kingsta skildes vi från Hoflin, som nu omöjligen kunde tvingas att vända om och spela pjäs. Han tyckte visst det var tråkigt att skiljas från oss, ty han är så ensam hemma. Och i prästgården voro de rysligt snälla mot honom. ...forts.