Måndagen den 12 Augusti. (1)
Jag vaknade på morgonen av mig själv. Min första tanke gällde naturligtvis Skutan, som låg mitt för våra fönster. Jag skyndade mig upp och drog från gardinen, men fick till min stora fasa se, hur dimman låg tät intill marken. Och av Skutan såg jag ej mer än vi bruka se av den i Stockholm. Jag tror jag satt ett par timmar vid fönstret, troget väntande på att få se en skymt av mina tankars föremål – men förgäves. Vi började frukta att få vända om hem redan nu. Men äntligen lugnade oss Farbror med att vi fingo vänta över morgondagen. Då först fingo vi litet ro att leka och spela litet, men så livat som igår vart det ej. Fröken Fredriksson, en fasligt klunsig och obehaglig flicka, spelade á quatre mains med mig. De andra hade fasligt roligt av att se på, hur hon gjorde sig till, då hon spelade. Hon kunde rentav inte sitta stilla ett ögonblick. Hon hade gått igenom Akademien och det var roligt att tala med henne om det.
Vi åto middag tidigt, ty Rödéns skulle själva bort, och då måste vi naturligtvis ge oss iväg så snart som möjligt.
Vid foten av Skutan hos en bonde, Gunnar Ersson i Mörviken, lågo vi natten till tisdagen.
Som vi kommo fram dit i tid gåvo vi oss av för att bese Åre kyrka – den äldsta jag någonsin har sett. Den byggdes till 1736, men den är så gammal, att det inte är känt, när den uppfördes. Altarringen var ej större än rundeln på ett vanligt bord och jag tror just ej att mer än 50 personer skulle få rum i hela kyrkan. Hela kyrkan, både tak och väggar var målade i rött och blått. Märkvärdigt nog fanns där ett par vackra ljuskronor helt och hållet av glas, just sådana som används nuförtiden. I bondgården, där vi lågo, funno vi i en bok vid namn ”Skildringar över Jämtland” uppgift på var vår stamfader föddes och vilka befattningar han innehade under sin livstid. Som vi voro mycket trötta, skulle vi i säng i tid under kvällen. Men vi kommo på den idén att låta Erik lära oss fäktning, sabelhuggning och exercis och det tog tid, skall jag säga. Men ej vill jag påstå, att framstegen voro så rasande stora. Petra var särskilt enfaldig. Hon kunde inte lära sig var höger och vänster var, utan i exercisen, där Erik endast hade henne och mig, skulle bestämt en vanlig korpral ha förlorat tålamodet 10 gånger. När Erik ropade: ”Helt om!” stod Petra och funderade en lång stund, sen jag vänt mig. Och ropade han: ”Höger om marsch!”, så gingo vi säkert åt var sitt håll. Vi hade i alla fall så roligt, att både Petra och jag, tänkte gömma våra floretter. ...forts.