Måndagen den 12 Augusti. (2)
Men ledsamt nog råkade jag tappa min i ett litet hål i en sydbyggnad, så Petra var tvungen att dela med sig av sin, vilket hon också redan mycket beskedligt gjort. Natten var litet orolig för somliga, då däremot andra sovo som hästar, Farbror till exempel.
Tisdagen den 13 Augusti. (1)
Vädret såg just icke mycket mer lovande ut i dag än det gjorde i går morse. Men vi tänkte att ”kosta vad det kosta ville” för upp på Skutan skulle vi. Vägvisaren och det andra bondfolket sade, att det var omöjligt att nå toppen, om dimman ej skingrade sig. Och vi började tro detsamma, då vi kommo en bit på väg. Ju längre vi gingo dess tätare vart dimman. Snart sågo vi ej mer än en liten bit framför oss. Vad vi längtade att nå den första snön! Och vad vi hurrade, när vi fingo syn på den! Vi kastade snöboll, men vi måste skynda oss, tills vi kommo på barmarken igen, ty vi frös hiskeligt om fötterna. Det första snöfältet kommo vi lyckligt över, men värre var det med det andra, som lutade starkt och var mycket halkigt. Det gick visserligen att kringgå, men vi gåvo oss ändock av. Men det fingo vi böta för. Ty då jag kom mitt på fältet, märkte jag, att jag omöjligen kunde taga ett steg till.
Som jag hört att det gick bra att sätta sig och åka ner, bestämde jag till allas förskräckelse, att försöka med detta. Jag fick en hiskelig fart, innan jag var nere. Erik rusade fram för att ta emot mig men hann ej fram till mig. Men han hann alldeles lagom ta emot Emma, som förlorat fotfästet strax efter mig och kom rullandes och drog Erik med sig. Det såg hemskt ut men på samma gång löjligt. Och så snart vi fingo klart för oss, att ingen gjort sig illa måste vi brista ut i ett gapskratt. Sen aktade vi oss för allt vad snö hette, men trampade istället ner oss i otäck lera, som fanns överallt. Det klarnade stundom upp och då fingo vi se tavlor, som ingen skulle kunna göra sig ett begrepp om. Molnen låg under oss, men bitvis var himlen alldeles blå och vi såg ända in i Norge. Vi måste passa på under de klara stunderna för att komma någon väg. Vi lyckades äntligen komma så långt, att vi fingo syn på toppen. Men då kom en tjock dimma svepande och det blev nästan halvmörkt. Vi stod väl en halvtimme och väntade och väntade, att det skulle klarna igen. Men kallare och mörkare blev det. Vi stampade och spatserade för att hålla oss varma, men kommo slutligen överens om att vända om och gå ner, medan tid var. Ty klockan var väl 2, och vägvisaren var ej säker på vägen i den förfärliga dimman. Just som vi vände oss om för att gå, tittade solen fram. Och inom en sekund var toppen klar, och vi märkte, att vi stått alldeles vid foten av den. ...forts.