Måndagen den 19 Augusti.
Nu är den sista dagen på Offerdal gången. Hade vi ej stämt möte med Hildur på Pilgrimstad, så tror jag nog vi stannat kvar över måndagen, ty vädret var hiskeligt. Jag spelade Julias älsklingssaker på morgonen för sista gången. Och under det värsta avskedstagandet satt jag vid pianot, som väl var. Flickorna voro med oss bjudna till Ol Larsson i Tullus. Efter litet motsträvighet från Farbrors sida fingo de följa med. Vi hade ganska trevligt där sen vi med mycket möda fått den äldsta av flickorna Larsson att spela dansmusik. Erik och Petra hade visst särskilt trevligt, ty de släppte ej varandra många minuter. Vad flickorna Larsson voro vackra och såg fina ut; som fullkomliga Stockholmsfröknar.
Tisdagen den 20 Augusti.
Vi kommo ej från Tullus förrän vid ½12 tiden. En stund voro vi inne hos Hoflins föräldrar i Häste och en stund hos faster Amalia på Silje, där vi blevo så där tämligen kallt emottagna. I Rödö kyrka voro vi också och vid Farfars och Farmors gravar. Till Östersund kommo vi 6 på kvällen och hade hela eftermiddagen mycket tråkigt. Vi sprungo gatorna kring på visiter, men där vi tänkt bli kvarbjudna,
nämligen hos Forsgrens, voro de ej hemma. Senare stötte vi dock på fru Forsgren och blevo av henne bjudna på thé. Men vi var där så kort stund, så vi hunno ej leka mycket. På natten lågo vi högst illa och sen vi en gång lyckligt och väl somnat, kommo Julia och Petra, som lågo i det yttre rummet in och väckte oss och påstod att det var tjuvar på gården som höll på att hugga sönder vår koffert.
Onsdagen den 21 Augusti.
Usch så ledsamt det var att skiljas, först från flickorna i Östersund och så från Farbror i Pilgrimstad. Hildur var ej emot oss och för övrigt kommo vi så sent, att de ej hunnit byta om kappsäckar. Ångbåtsfärden var tämligen ledsam, men vi fingo konfekt av Farbror Abraham, att pigga upp oss med. Till Bräcke kommo vi 9 på kvällen men lyckades märkvärdigt nog få tvenne hästar. Jag körde den ena kärran och flickorna fruktade storligen att åka tillsammans med mig. Men väl framkomna till Jämtkrogen måste Julia erkänna, att det icke varit det ringaste farligt. Fast vi kommo mitt i natten klockan 12 voro de mycket hyggliga mot oss. Vi flickor fingo ligga gott men med Erik var det väl si och så. En karl, som vi stötte på under vägen, och vars packning vi förde till Torpshammar, lovade att lämna förbud åt oss på de håll, som återstod. Så vi sluppo stiga upp före 7.30 morgonen därpå.