Onsdagen den 17 Juli. (2)
Så roligt vi måste få, bara vädret ville hålla sig. Klockan var ½ 1, när vi foro bort och ½ 6 voro vi hemma igen. Till foten av berget är det en halv mil och en gräsligt dålig väg. Vi, som åkte i rapphöna (=liten ofjädrad vagn) trodde rent av att vi skulle skaka ihjäl. Anna körde framför oss i kariolen och hade Julia, Erik och Abraham bakom sig. Hon satt visst i mycket djupa tankar, ty en gång körde hon rakt fast vagnen i en grind, så vi trodde den skulle stjälpa. Men då den faran var lyckligt överstånden körde kusin Anna som en mästare och ingen enda gång i några funderingar. Från foten (2) av berget gick vägen nästan lodrätt uppåt, så man många gånger trodde man skulle halka tillbaka och rulla ned igen.
Utsikten var vidsträckt på högsta spetsen av berget, där en stång med en tjärtunna på spetsen var upprest. Åt ena hållet sågo vi hela Frösön, Storsjön och Östersund och åt det andra Åreskutan, som ännu är alldeles vit av snö. Vädret var ej riktigt klart, så molnen skymde stundom de högsta topparna av skutan. Men när det klarnade upp sågo vi till och med tjärtunnan. Det påstås, att man vid klart väder skall kunna se 12 kyrkor från Almåsaberget, men vi såg ej många.
Vi hade matsäck med oss och den slukade vi riktigt. Ty det var middagstid och vi hade skakat mycket och travat bra sen frukosten. Nerfärden gick med fart men var fasligt tröttsam. Julia och Petra voro alldeles yra i huvudet, och Petra sade, att hon vågade ej stanna, ty då skulle hon bestämt rulla utför, så i farten var hon. Julia darrade i sin ordning på benen så, att vi voro riktigt rädda för henne i sista backen. Det var riktigt skönt, att efter den där vandringen få sätta sig i ett åkdon, fastän det ej var styvare än en gammal rapphöna. Allra bäst var ändock att få komma hem och vi tänkte riktigt vila ut. Men med vilan blev ingenting av, ty så fort vi ätit middag började som vanligt slagsmål med gossarna. Anna skvallrade, att det var Petra och jag, som lagt granris i Emmas och Julias säng i förrgår och så fingo vi en liten läxa för det. Sen skulle vi gå och kläda om oss, men istället klädde vi ut Erik till flicka och Petra till student. Och Erik var utmärkt bra, ty Petras kläder passade honom väl och så gjorde han sig till, så man kunde skratta sig fördärvad. Han var klädd i Julias hatt med flor lindat kring halsen, skär rosett fram, handskar, manschetter, som föllo ner på händerna och grå gyttjiga stövlar.
Ett par partier krocket har jag också spelat i kväll, men nu tänker jag komma i säng ½11. Det är en sak som aldrig hänt mig sedan jag kom till Offerdal.