Fredagen den 26 Juli. (2)
Och när de kommo ropade vi till dem, att Julia ej var klädd, så de kunde ej få komma in, men utanför på bänken stod saft, om de var törstiga. Genast voro de där och dukade glasen mycket ordentligt och så togo de vatten. Jag kan ej beskriva, vad vi hade roligt, när de fingo se den besynnerliga färgen på saften. Vi skulle naturligtvis genast avstraffas, men det var ej så lätt att komma åt oss, ty en säker dörr skilde oss åt. Efter en stund öppnade vi dock och bådo dem helt artigt stiga in och taga plats. Och då blevo de så snopna, att de icke kommo sig för att göra oss det allra minsta förtret. Vi alla kusiner ristade in våra namn i boddörren, men måste i brist på knivar eller ”blyhatzpennor” använda hårnålar, som dock gick ganska bra. Hem red jag nästan hela vägen, men på karlsadel var det alls ej roligt att rida. Herr Hoflin var den enda, som höll sig till hästen, men han var så förfärligt ond för att alla kappor och schalar ej ville ligga på hästen, så jag blev helt förskräckt. Jag trodde aldrig vi skulle stöta på de andra, och de hade också gått fasligt långt, innan de vilade och tagit av sig alla rockar. Också dem fick Hoflin knoga på, ty jag kunde ej hålla reda på mer än alla filtar, schalar och västar.
När vi kommo till Finnsäter trodde vi säkert, att de andra skulle ha stannat. Men de dumbommarna hade gått ifrån oss och vi hittade ej vägen, utan fingo rida tvärs genom byn utför backar, som voro nästan tvärbranta. Vi mötte också en karl, som sade, att vi hade säkert omkull hästen. Jag tordes ej heller rida vidare utan lämnade hästen åt Hoflin. Det förvånade mig verkligen på det högsta, att det gick lyckligt.
Så äntligen! Vid andra ändan av byn hade de övriga stannat och inväntat oss och den återstående delen av vägen höllo vi alla ihop. Vi voro alla fasligt trötta,då vi kommo hem, men gingo dock strax ned för att bese verkstaden. Och fastän vi icke kunde gå utan att halta, sprungo vi och lekte, som om vi varit de mest utvilade människor i världen. Abraham och herr Hoflin brände sig riktigt ordentligt. De trodde till att börja med att det var några små djur i sängen men då de stucko ned fötterna hade de skrikigt riktigt ordentligt. Och Julia stod i garderoben och njöt.
Söndagen den 28 Juli. (1)
I morse stego vi upp ½ 5, ty flickorna voro igår vid bolagsbon för att se, när båten for. Och när det stod 7 ½ trodde de det betydde 6,30. Vi hade således god tid på oss för två timmar för 1 ½ fjärndel är ej så litet. Det skadade precis ej heller, ty vi hade alla duktigt ont i fötterna och gingo hela tiden steg för steg. ...forts.