Onsdagen den 24 Juli. (2)
och jag för min del tyckte det var ganska bra, att man fick vara fullkomligt ogenerad och sköta sig som man behagade. Sen vi snyggat oss så gott vi kunde, gingo vi att se på forsen, som var underbart vacker. Skummet stänkte högt upp och man såg en tydlig regnbåge över forsen. Sen vi länge njutit av den vackra utsikten började vi leta bergkristaller i en stenhög, som låg uppkastad i en backe. Och vi funno många alldeles klara. Julia påstår bestämt, att hon tänker göra sig ett halsband av sina stenar. Från den förströelsen gingo vi för att söka järn nere vid sjöstranden. Men som vi ingenting funno började vi istället kasta smörgås tills inga bra stenar längre fanns. Då gingo vi in och dansade oaktat vår trötthet och våra onda fötter.
Torsdagen den 25 Juli. (1)
Idag hade vi då icke mer än 1 och en 1/2 mil att gå, men det var dock rasande påkostande. Jag hade föresatt mig att gå ända till bodarna och trött blev jag icke alls men mina fötter blevo alldeles vådliga. Det var en riktig gudomlighet att komma till ort och ställe och genast få sko av sig och vräka sig ner i backen ovanför sätern.
Usch vad den sista delen av vägen föreföll lång! Abraham sade en gång, att nu hade vi endast en liten bit kvar och då var det säkert 1 och en 1/2 fjärndel (=fjärdedels mil). Därför trodde vi var minut, att vi skulle vara framme och blevo till slut rent av förtvivlade. Sen vi fått litet mat i oss föreslog Anna, att vi skulle gå upp på Finnruan, där den vackraste utsikten skall vara, men ingen annan än Emma och Erik följde henne. Julia, Petra och jag lade oss i sängen uppe på vinden för att lura litet och det lyckades också. Men snart kom hela det andra sällskapet hem och då började ett liv utanför så att vi vaknade. De kommo upp och sökte oss och vi låtsades sova. Men då använde de alltför otäcka medel för att få oss att vakna. Abraham och Erik klängde upp på vinden och Emma langade upp till dem en hel skål vatten, som de tänkte skölja över oss med. Men jag fick till all lycka tag i skålen och röck den, så att en stor del av innehållet kom på golvet. Vi blevo dock så pass våta att vi voro tvungna att stanna hemma och taga av oss kläderna, då de andra gingo upp till ladugården för att leka dunk. Nu passade vi dock på, då vi blevo lämnade åt vårt öde, att hämnas på gossarna, så att de inte skulle göra om den saken en gång till. Vi doppade nämligen våra klänningar, så att det rann om dem. Och Julias liv blev ej torrt på hela dagen, fast det hängde framför elden. Erik blev mycket ledsen, när de kommo ner och hade lekt slut, ty han trodde ej, att vi verkligen blivit så våta. ...forts.