Tisdagen den 30 Juli.
Så lugnt som idag har det på länge ej varit. Vi ha icke gjort annat än latat oss. De andra flickorna voro och badade på förmiddagen, men Anna och jag sutto hemma och skrevo – hon på sin roll och jag i min dagbok. På eftermiddagen tog Julia och Petra sig en ordentlig lur. Vi måste slutligen väcka dem för att repetera ”Magister Bläck-stadius”, som förmodligen kommer att gå av stapeln om torsdag. Nu är klockan ¾ 9 och de andra äro nere och spelar krocket. Jag skall väl också ut och lufta mig litet, ty vädret är så härligt, som det kan vara en vacker sommardag.
Onsdagen den 31 Juli.
Idag är just icke mycket att tala om. Julia gjorde i morse det löftet, att icke slå Erik på hela sommaren, om han lovade henne samma sak. Frampå eftermiddagen krympte dock löftet ihop till Söndag. På kvällen var Erik tvungen att helt och hållet befria henne därifrån, ty det kliade så svårt i stackars Julias fingrar. Hon hade varit nog dum att lova att ställa till med knäckkalas varje gång hon förivrade sig. Därför gjorde Erik också allt vad i hans förmåga stod för att reta henne. Till att börja med slog han henne, drog henne i håret o.s.v.
Då det ej hjälpte kom han på den kvicka idén att klappa henne på axlarna och i ansiktet. Då blev hon fasligt ond. ”Om du ville slå vore det 10 gånger bättre!” ropade hon och stampade med foten. ”Åh, skulle jag kunna göra dig illa, lilla Julia”, svarade han och började på samma visa igen. Och så höllo de på hela dagen och roade oss alldeles ofantligt.
På eftermiddagen kokade Anna fin knäck. Så kokade hon om den som sockrat sig för Petra och den blev också mycket god.
Efter kvällsmaten voro vi flickor ute och spatserade, men gossarna gick upp och sydde ihop ärmarna på våra nattröjor och lade böcker i våra sängar. Båda delarna upptäckte vi dock, så de hade icke mycket förtjänst på sitt arbete.