Lördagen den 20 Juli. (2)
Flickorna kom hem elegantare än då de givit sig iväg. De åkte nämligen tillsammans med fröken Ulla Falk. Hon ville stanna endast över kaffe men blev övertalad att vara kvar och leka en stund, vilket dock tog ett sorgligt slut, ty hon slog i kull sig och slog sin arm ganska illa. Hon for då genast hem. Vi fortsatte att leka hela eftermiddagen, men icke ute i fria luften utan i lusthuset, ty det regnade naturligtvis.
Söndagen den 21 Juli.
Farbror Abraham och herr Hoflin foro till Rönnefors tidigt på morgonen, så idag blev här ingen kyrkogång av utan vi fördrev tiden med att lata oss allt vad vi förmådde hela förmiddagen. Hur det är, blir det dock i längden litet tråkigt att sitta med händerna i kors en hel förmiddag. Vi började längta mycket till middagen. Ty så fort den var undanstökad hade vi tänkt kläda ut oss Julia Johanna till ära.
Dagens drottning skulle koka knäck och bjuda på, och vi retade henne litet på skämt, tills vi fingo henne att göra det löftet, att inte sätta sin fot upp till oss, medan vi sovo middag. Det vart annat än sova av, ty ett helt brudfölje skulle klädas i ordning på en liten kort stund.
Vi blevo mycket lyckade och innehade följande värdigheter: Brudgum Anna, Tärnor Erik och Abraham, Marskalk Emma, Präst Petra.
Den sistnämnda var den mest lyckade men tärnorna voro just ej heller att klaga på med sina granna blomkransar i håret, långa kjolar och näsdukar i händerna. Sen vi klätt om oss anföllo vi knäckfaten. Sen det var understökat dansades det en stund. Och slutligen höllo vi på fasligt länge med ”Gömma daggen”, en lek som föll gossarna i smaken.
Måndagen den 22 Juli. (1)
Vi fingo vänta länge på prosten igår kväll och de två hemmavarande gubbarna voro fasligt oroliga, innan de fått sin bror hem igen. Idag på morgonen strax efter frukosten gingo Julia, Petra, herr Hoflin, Erik och jag till Hällänge för att höra hur det stod till med Ulla Falks arm. Det var ej så bra som vi väntat, men något farligt tror jag just ej heller att det är. Vi blevo bjudna på kaffe, men just som vi slutat därmed kom Anna och hämtade oss, ty Pappa och Emma stod och väntade på vägen. Vi hade just ingenting emot att gå, ty jag måste erkänna, att så där slarvigt trodde jag aldrig det kunde se ut hos en länsman. Och man trivs ej länge på slarviga ställen, då man är van vid ordning.
På förmiddagen har här varit främmande, skall jag säga. ...forts.