Måndagen den 15 Juli. (1)
Vid 11-tiden reste herr Spjut med följe. Och när vi blevo ensamma, började vi, eftersom vädret var ganska hyggligt, fundera på att gå upp på Almåsberget. Då ingen genast ville besluta sig, blev det för sent att gå längre än till Hällberget dit pojkarna, Anna och jag klockan ½ 1 begåvo oss av. Vi voro klädda så, att vi kunde väta ner oss och också kliva ner oss utan att förstöra oss. Det gjorde att vi hade mycket trevligt.
Att gå upp på ”Trekussen” var ganska mödosamt, ty vi hittade ej riktigt, men nog var det mödan värt, ty utsikten var härlig. Vi sågo sex kyrkor: Ås, Aspås, Näskot, Marby, Rödön och Offerdal. Nervägen var högst äventyrlig och vi voro många gånger nära att ramla utför berget. Och hur många gånger vi klevo ner genom trädrötter och hängde fast oss i grenar, vet jag ej. En gång ramlade jag ner med huvudet under ett träd och med benen upp på ett annat. Vi kommo ej hem förrän vid 5-tiden och då hade de ej ätit middag ännu.
På eftermiddagen spelade vi först krocket och sedan, då regn som vanligt hindrade oss från att vara ute, lekte vi några roliga sittlekar, däribland ”Understol”.
Julia liknade sig vid en ljuskrona och då fick hon sig så det förslog. Det undrades t.ex var den där kronan sist hängde på för krok, om förgyllningen började gå av, om den hade slipade glas, när den sist gjordes ren, om den brukade ha rena manschetter och rysligt många fler lika kvicka ”under”.
Efter kvällsmaten hade vi som vanligt allra mest livat. Petra lade sig i soffan med benen i vädret och vi narrade flera gånger in pojkarna. Men de hunno ej in i tid. Då var Petra och jag ute i ett rapp och genast voro de andra i ordning att lura in pojkarna. Då lade sig Abraham bakom sängen och Erik under bordet, som stod mellan flickorna. Vi kommo upp, intet ont anande, och började prata om något, som Julia påstod var plumpt, men jag kunde inte förstå vari det plumpa låg. Flickorna skrattade alldeles förtvivlat, men voro naturligtvis också rädda, att jag skulle försäga mig, då jag lyckligtvis gick ett par steg baklänges och fick se Abraham bakom sängen. Då teg jag visligen, men Petra, som ingenting såg, lade sig åter på soffan och sparkade ända tills hon fick syn på Abraham, då upphörde hon för ett ögonblick och ropade: ”Ja, men ni måtte väl inte varit så svinaktiga, att ni låtit Erik komma in med!” Men så började hon på ny kula tills flickornas skratt kom henne att vända sig om. Eriks huvud stack fram under bordet. ...forts.