Tisdagen den 16 Juli. (2)
Men stölden blev strax upptäckt av Petra, som försökte förfölja oss under ropen: ”Tjuvar, rövare!”. Hon såg dock att det intet tjänade till att springa, för vi sprungo ändock värre för att rädda vårt rov, som vi i det närmaste förtärde, innan vi kommit till Ede. Vi hunno till ångbåtsbryggan först av alla, men vi fingo vänta en rundlig tid på ångbåten. När vi alla blivit samlade sökte vi dock att fördriva tiden så gott vi kunde och ställde till en liten ”bal” i sjöboden. När vi tröttnat att dansa gingo vi och spatserade och sjöngo på ångbåtsbryggan och många gudomliga sånger flödade från våra läppar. Så t.ex. när vi fick syn på organisten, herr Aspgren, började vi skrika ”Anders han var en hurtiger dräng” o.s.v. ”Loppan är ett litet djur” försökte vi också med men det var ingen som kunde orden. Äntligen fingo vi syn på ångbåten och nu började det viftas, tills den landade och vi hade Farbror Abraham på Offerdals jord igen. Vi hade ett litet brev från Mamma, som upplyste oss om att allt stod väl till i Stockholm. Julia fick ett kort från en ung pojke i Sundsvall med åtföljande visitkort med några mycket mystiska ord på baksidan. Hem gingo vi alla utom Farbror Johan och fröken Falk, som var gäst hos oss över natt.
Julia och jag gingo för oss själva större delen av vägen hem, tills Erik skilde sig från det övriga sällskapet och kom till oss. Han ville underhålla oss med spökhistorier, som Julia dock undanbad sig och då härmade han istället Willman som Meffistofeles så otäckt, att Julia inte vågade titta på honom. Så kom ”Det besegrade Lejonet” på tapeten och slutligen fingo vi vår käre broder att deklamera Wilhelm Schwerin ur Fänrik Ståls sägner, vilket han gjorde mycket väl. Vi kommo ej hem förrän 12 och supén slutade ½ 1, varpå vi genast skulle krypa till sängs, men kunde ej motstå vår gamla vana att sitta uppe, varför vi ej lade oss förrän ½ 2.
Onsdagen den 17 Juli. (1)
Pappa kom och knackade på dörren i morse, medan vi lågo och sovo och ropade, att om vi stego upp, skulle vi få se något roligt. Posten hade kommit och vi fingo i huvudet, att med brev från Stockholm skulle Calles porträtt ha följt. Jag skyndade mig att bli i ordning och nerkommen fick jag min aning besannad. Ty med ett långt brev på 8 sidor från Mamma följde vår lille brors konterfej. Han var sig mycket lik och följaktligen mycket söt, vilket också alla häruppe tyckte. Som vädret var någorlunda mänskligt började vi fundera på att idag taga tillfället i akt och bestiga Almåsaberget. Vi skola nu ge oss av, ty just nu komma Abraham och Per hemridande på var sin häst. ...forts.