Även innan indelningsverket genomfördes år 1689 hade det bott hovslagare i Undrom 2, Nygård. Gården anslogs då till boställe för hovsmeden vid Jämtlands kavallerikompani. Det brukades sedan av olika indelningshavare och landbönder fram till år 1875 då det indrogs som boställe.

Den tidigare dragonen Lars Bergström flyttade hit med sin första fru Märet år 1781. Året innan hade han antagits som regementshovslagare. Efter hennes död gifte han om sig med Margareta Sidenia år 1784. Hon flyttade alltså till Undrom samma år tillsammans med sonen Johan Fredrik Milde, som hon hade från ett tidigare förhållande. Styvfadern lärde upp honom och ordnade så att han kunde överta tjänsten som regementshovslagare och då också som boställets indelningsinnehavare år 1805. Johan Fredrik antog styvfaderns efternamn Bergström. Han var inte bara hovslagare utan även vapensmed och fältskär. Johan Fredrik Bergström bildade familj och fick flera barn under åren i Undrom. Den äldste sonen Lars, som blev präst och kyrkoherde i Indal, föddes 1803. Johan Fredrik deltog i Finska kriget mot ryssarna, där han säkert fick uppleva påfrestande saker i sin yrkesroll. Kanske bidrog detta till att han lämnade regementet inklusive hovslagarbostället och öppnade smedja på Frösön 1815. När styvfadern dog 1809 fanns ett testamente där Lars d ä avsatt medel för ”lille Lars uppfostran och lärdom på framtiden”. Styvbarnbarnet Lars kunde därför gå åtta år på Frösö Trivialskola och söka till gymnasiet i Härnösand. Samma höst som Lars kom till Härnösand dog fadern hastigt i feber, men han kunde ändå fortsätta studierna med hjälp av bidrag s k legat från kyrkan. Villkoret var att han skulle utbilda sig till präst och komma tillbaka till Härnösands stift. Lars hade egentligen större intresse åt det naturvetenskapliga hållet, men hade i praktiken inget val, såvida han ville fortsätta studera. Efter avslutad utbildning kom Lars tillbaka till Rödön 1832, arbetade som pastorsadjunkt och var inneboende hos kyrkoherden Pehr Staaff. Där lärde han känna prostfamiljen och där fanns bland annat dottern Johanna Staaff född 1823, som skulle bli hans fru. Lars och Johanna gifte sig 1843 och flyttade två år senare till Wibyggerå i Ångermanland samt 1858 till Indal i Medelpad, där de stannade livet ut.

Rusthållaren Erik Persson 1792 – 1870, var bonde i Nygården fram till 1847 när sonen tog över. Rusthåll benämndes ett hemman vars innehavare (rusthållaren) åtog sig att anskaffa och underhålla en ryttare med häst och utrustning. För detta befriades han från de s.k. grundskatterna. Om detta inte räckte för att täcka kostnaderna erhöll rusthållaren också inkomster från kompletterande hemman, s.k. augmentshemman.
Bilden t.h. är en blyertsteckning som Carl Theodor Staaff 1816.-1880 har ritat och som fortfarande finns i Nygården.

Carl Theodor Staaff var son till prosten Staaff som verkade i Rödöns församling.

År 1649 övertog Hollsten Eriksson gården och den kalllades sedan Hollstengården.
-Under krigsåren 1676-1679 blev gården öde och tillföll då kronan.
-Vid genomförande av 1689 års indelningsverk indelades hemmanet jämte Silje 3 till rusthållarhemman med ryttaren Jon Pedersson Skagge som rusthållare. Gården blev senare boställe för trumpetaren vid Kavallerikompaniet.
-Hemmanet har sedan brukats av olika landbönder och indelningshavare såsom trumpetaren Jörgen Lund, kvartersmästaren Henrik Eliasson, trumpetaren Jonas Björkbom och omkring 1737 av trumpetaren Casper Hagelbeck. Den sistnämnde hade deltagit i Armfeltska fälttåget mot Norge och i striderna vid Sundsvall 1721. Där blev han fånge och förd till Petersburg
-1820 brukades gården av sergeanten Anders Lindström
-1853 av löjtnanten Johan Petter Staaff som också behövde försörja sig som jordbrukare Fastigheten hitflyttad omkring 1860 från den för Silje gemensamma gårdsgrupperingen.
-1860 övertar lantmätare Lars Ingemar Staaff arrendet efter sin bror nu ryttmästaren Johan Petter Staaff. Efter fadern Lars Ingemars död 1874 bor familjemedlemmarna kvar på Silje fram till år 1896.
-1877 brukades gården av bonden Olof Nilsson f.1845. Han var den förste icke millitäre brukaren.
-Gården såldes 1892 av kungliga domänstyrelsen på offentlig auktion till Olof Nilsson i Silje för 11.000 kronor.
-1898 köptes gården av Mårten Jönsson från Öhn, svåger till nedan Gabriel Staaffs fru Brita f.Rosenberg, i Ströms socken för 9.000 kronor.
-1904 av Kommisionslantmätaren Gabriel (Gabbe) Staaff, son till Lars Ingemar Staaff, för 12.000 kronor.
-1910 av handlaren Per Staverfeldt för 16.000 kronor
-1911 av arrendatorn Lars Persson i Kungsgården för 16.000 kronor. Ny mangårdsbyggnad ca 1918 (det mindre huset)
-1918 av dottern Märta Forsgren för 15.000 kronor.
-1922 av Carl Eriksson Bleka Näs socken för 40.000 kronor
-1954 av Ante Salomonsson

Efter att ha tjänstgjort som komminister i Svegs annex Lillhärdal tillträde Pehr Staaff kyrkoherdetjänsten i Rödön år 1824. Pehr och hans fru Anna Johanna f.Wagelin hade bott och verkat i det avsides belägna, karga och tämligen väglösa härjedalssocken i 15 år och under denna tid hade de fått 10 barn varav 8 levde när de flyttade till Rödön. Det fanns säkert stora förväntningar av att komma till den centralt belägna och bördiga bygden vid Storsjön samt tillfredställelse över närheten till Frösö trivialskola gällande sönernas skolgång. Det gällde dock att få igång jordbruket som var viktigt för både det egna hushållet och den extra inkomsten ifrån försäljningen av egna produkter. Blev det missväxt kunde det bli nog så besvärligt. Prosten Staaff blev en god jordbrukare och blev genom prästgårdens jordbruk, som han själv drev, i någon mån en förebild för bönderna. Hushållet var stort redan ifrån början och 1837 var det uppe i 23 personer. Efter 1832 levde endast de 8 barn som återfinns på familjeporträttet t.v. och 1837 var det bara dottern Christina som hade flyttat. Hon hade gift sig 1835 och bodde i Stocke på Frösön. Äldste sonen Johan var underlöjtnant vid hästjägarkåren på Frösön(utan lön) och bodde hos föräldrarna. Vidare ingick Pehrs syster Justinna och man, Jonas Jönsson, samt två söner i hushållet och dessutom pastorsadjunkt Lars Bergström samt fröken Fjellström, som nog var guvernant. Vidare 3 drängar och 5 pigor. Man måste även vara beredd på att ta hand om gäster, alltifrån hantverkare till biskop med följe. Huvudvägen till västra Jämtland gick vid denna tid över Frösön-Rödön vilket innebar att det ofta oväntat kunde komma gäster som behövde rasta och få mat och kanske ligga över. Även när det var färre runt matbordet kunde det vara t o m svårare att få ekonomin att gå ihop. För att sönerna skulle kunna vistas borta och utbilda sig var det att bidraga med kläder och kontanter. Att det var ett bekymmer framgår som i ett brevsvar ifrån fadern till sonen Abraham i Härnösand den 25 januari 1842. Där sonens anhållan om bidrag ansågs av fadern som något onödigt som om han av föräldrarna fått hjälp nog. Fadern skriver också: Vad hava dina systrar, som icke heller få vara sysslolösa, bekommit? jo, alla tillsammans icke ens hälften av denna summa, och ändå få de låta sig nöja. Men vi leva ute i ett tidevarv, och det förargar mig allra mest, då sönerna skola hava allt och göra intet, och döttrarna däremot hava intet och göra allt... Men den ändå gode kyrkoherden hade också den egendomliga vanan att alltid säga nej till sina församlingsbor på deras begäran om hjälp. Som förbyttes till ett ja innan dörren hann sluta sig efter den avspisade supplikaten. Så förmodligen fick sonen till slut ett ja på sin begäran om bidrag.

Till Rödöns prästgård hörde ett ovanligt dass (utetoalett). Det är byggt I två våningar med bänken på det övre planet. Den har fyra hål och ett lite på sidan om för prästen. Hembygdsföreningen har renoverat byggnaden och flyttat den närmare kyrkan. I det arbetet kom det fram att huset även använts för förvaring av skinn och yllekläder. Malen trivs nämligen inte I den miljön. Att huset byggts så stort beror således på den dubbla användingen.

Gamla bron över Indalsälven vid Kroksgård. Huset till höger är den forna tobaksfabriken (1871-1893) som sedan blev Dvärsätts åkdonsfabrik och drevs fram till 1950-talet. Byggnaden förföll då och revs i slutet av 1950-talet. Det ljusare större huset (gula huset) byggdes som bostäder åt tobaks- och tändsticksfabrikernas arbetare. Tändsticksfabriken (1868-1909) låg på hitre sidan av bron, ungefär där fotografiet är taget ifrån.

T.v.: målarmästaren Thoréns hus ovanför tobaksfabriken och gula huset med arbetarbostäder.

Kronolänsmannen i Rödön, Abraham Staaff, köpte fastigheten med det gula huset för 3.500 kronor 1894. Huset hade tidigare byggts om och i den undre våningen var det affär som drevs av handlaren Lars Lindström. Lindström övertar fastigheten 1897 för 5.500 kronor. Familjen Staaff bodde på den övre våningen(bilden t.h.) åren 1894-1900 och under denna tid födds 5 av deras nio barn.
Min morfar blev det femte och föddes 20 februari år 1900. Det är han som sitter i mamma Marias knä. Familjen flyttar till Mörsil den 24 november samma år.
Abraham blev lappfogde 1905.

En kronologi

Arv - på gott och ont

Förfäder till Karl Staaff har varit bönder, präster och lagmän vilket var en viktig del av hans andliga arv enligt han själv. Son till en präst och stamfadern var bonden Lars Ingemarsson i Stavre by, men viktigast var det starkt juridiska inslaget på både fadern och moderns sida. Farfadern, den store advokaten Pehr Staaff (1776-1816), var en viktig inspirationskälla för KS. Liksom mormors far på moderns sida, lagmannen Nils Callerholm (1780-1852) i Hedemora, "en synnerligen imponerande personlighet". Även två generationers 'Gustaf Schöne', morfar och morfars far, som hovrättsråd i Svea hovrätt. Men med stora män brukar det även finnas en skuggsida som att KS storebror, publicisten Pehr Staaff, valde att leva ett bohemiskt liv som blev allt destruktivare med åren. Pehr hade flyttat tillbaks till föräldrahemmet på Saltmätargatan 3A i Stockholm intill Adolf Fredriks kyrka och den sista tiden brukade han försvinna iväg när Karl kom på sina regelbundna besök för att se till deras mamma. Om Pehr gömde sig för att slippa bli moraliserad av sin bror. KS fick allt svårare att på studentavis skämta om alkoholistiska bravader vid åsynen av Pehrs obönhörligt fortskridande förfallsprocess. Storebroderns liv slutade i en drunkningsolycka efter ett dryckeslag på Schebo bruk 1903. KS blev senare i sitt liv absolutist. Det fanns inslag av destruktivitet även i KS liv då han inte verkade kunna sätta stopp eller i alla fall sakta ned arbetstakten när han borde. Han var märkt av sin sjukdomsperiod 1910 och av de motgångar samt förföljelse han hade erfarit i sin vilja för demokrati. Trots att hetsjakten (1914-15) mot honom tog allt för stora proportioner fortsatte han sitt arbete i stor stil med att resa runt i Sverige för att kampanja mot rådande tyskaktivism . Men nu blev han också allt mer sluten och hans hälsa försämrades. Det var som att hans arv av höga krav på sanning och moral alltid kom före, att han måste fortsätta sin gärning oavsett. Kanske även att arvet bidrog till att han aldrig sträckte ut handen till den norska skeppsredardottern Helene Klaveness fastän det fanns en ömsesidig attraktion. Även om hon var 18 år yngre, så varför inte....? Porträttet av "den vackra och livfulla Helene" stod länge på hans skrivbord.
KS hade en moralisk stark personlighet!

Högborgerlig uppväxt

KS och hans syskon växte upp när Stockholm var en liten stad med gröna täppor och lummiga gårdar. Familjen flyttade från Klara in i Adolf Fredriks prästgård med en idyllisk omgivning i början av 1870-talet. Men bakom idyllen gömde sig mycket elände i skuggan av industrialismens utveckling och prästbarnen fick följa med på samaritbesök hos fattiga och sjuka. Den nära omgivande fattigdomen och den högborgerliga hemmiljön gled in i varandra. Fadern Albert Staaff var en tillåtande natur och fogade sig när först äldste sonen Pehr och sedan KS redan i tidiga gymnasieår ville frigöra sig från religiöst betonade förhållningsregler. Fadern var medveten om att det fanns tendens till "likgiltighet för kyrkans budskap" inom alla samhällslager och det var typiskt för honom att av det ha förståelse för sönernas vilja än att förbjuda. KS var mest lik sin mamma både till det ytre och det inre som hennes viljekraft, allmänintresse, talang att organisera och gå i spetsen för social verksamhet. De hade en nära kontakt även sedan KS flyttade hemifrån och han visade stor omsorg fram till hon dog 1910 15 år efter sin man.

Student

”Som intet annat namn har KS blivit knutet till studentlivets historia under denna tid, det beryktade ’1880-talet’, genom den insats han gjorde däri som initiativtagare till studentföreningen Verdandis bildande. En idéstorm brusade i denna tid över Norden, närmast kännetecknad av namnen Strindberg, Ibsen, Björnson, Brandes. Det säger sig själv, att denna måste djupast beröra den intelligenta delen av den studerande ungdomen, som greps av längtan att stiga genom att tränga till botten av tingen, att sätta tidens problem under debatt.” (ur Karl Staaff – några minnesblad 1916). Under Uppsalaåren blev KS – Kalkas som han kallades av vännerna –Stockholms nations förste kurator, även det ett uttryck för hans engagemang. Han deltog friskt i nationslivet, också i vardagligare sammanhang. Han var ingalunda den som försummade gasker och teaterföreställningar. Han medverkar själv i teaterstycken. Vid en större tillställning med dans är KS i egenskap av kurator ”aktiv och artig som syns av ett bevarat dansprogram. Han har tecknat sig för sju damer, fransäs och polka synes ha varit hans specialiteter men med blivande rättvetenskapsmannen fil.kand. Elsa Echelsson trår han en stilla vals till tonerna av Cornevilles klockor.” Hans studentikosa men beska skämtlynne kommer till uttryck vid middagar och sexor. De akademiska studierna hade påbörjats med humaniora, modern litteratur, främst fransk, engelsk och norsk. Juridiken lockade emellertid tidigt. Kriminalrätt intresserade honom speciellt. Av över 600 tentamina under 31 år i ämnet för professor Hagströmer nådde endast en, KS, det höga betyget insigniore, utmärkt bra. Under talrika Parisvistelser hos sin farbror fick KS impulser både för sin politiska inriktning och för sitt yrke – han greps av beundran både för den franska radikalismen och för de franska försvarsadvokaterna.

Advokat karriär

När han etablerade sig som advokat med specialitet som försvarsadvokat i brottsmål kom han att bli pionjär. Hans försvar för arbetarnas föreningsrätt anses ha haft avgörande betydelse för utvecklingen av en fri svensk fackföreningsrörelse – en linje som han fullföljde som politiker när han motarbetade högerkrav på antifacklig lagstiftning. Även att han propagerade för villkorlig dom som han sedan som minister förrättade lag om. Han startade sin advokat firma 1893 på Fredsagatan 30 och efter en kort tid räknades den staaffska byrån till de mest framgångsrika i Stockholm. 'Söka Staaffen' var ofta ett råd en fattig människa fick när den var i trångmål. Var man medellös och hade en god sak så kunde man t o m få hjälp gratis av KS. Hans farfar hade varit en av de första i juristeliten att åta sig uppdrag oavsett betalningsförmåga hos den hjälpsökande. Även de kvinnliga organisationerna rekommenderade med förkärlek honom som lämpligt rättsbiträde åt kvinnor i trångmål. Han ville motverka den olikställighet mellan könen som alltjämt utmärkte lagstiftningen och praxis. Vid skilsmässor när schismen var olöslig och förlikning inte var möjlig sökte han skydda kvinnans rimliga anspråk. Hans notarie Erik Lidforss blev delägare 1900 och firmanamnet ändrades till "Advokaterna Staaff-Lidforss". Att vara försvarare för åtalade förmodade brottslingar var föga socialt meriterande i det dåtida Sverige. Hans mest berömda brottsmål kom att bli Broxviksrättegången, där han företrädde den för giftmord på kammarherren Taube åtalade men slutligt frikända Helga Fägersköld.

I kulturen

I den strindbergska Giftas-processen engagerar sig bröderna Pehr och Karl Staaff starkt. När August Strindberg kom hem för att svara i processen satt Karl på kuskbocken till vagnen, som under mängdens jubel förde den åtalade från Centralstationen. Föga känt är att KS även hade litterära ambitioner. Efter hans bortgång utgav brodern Erik bland utkast och fragment i novellistisk och dramatisk form två fullbordade skådespel 'Johansson och Vestman’ (1898) och 'Elisabet' (1909). I det förra skildras med humor och värme två syndare, där ett slumrande rättspatos driver till mord. I pjäsens sista akt möter vi häradshövdingen. Båda pjäserna blev till film och som kuriosa kan nämnas att släktingen Torsten Bergström (släktboken sid 238) medverkade i filmen 'Elisabet'.

Socialt patos

Även i hans politiska verksamhet var ett socialt patos hans rättesnöre. Några korta citat ur hans tal: ”En socialreformatorisk åskådning vill stärka samhörigheten mellan samhällsmedlemmarna och vinna en starkare hävstång för framåtskridandet än som på något annat sätt kan vinnas. Vi få inte gå var och en sin egen väg och tänka var och en på sina syften. Vi måste vandra samman, stödjande varandra.” ”Man kan säga, att kvinnans rösträttskrav är ingenting annat än en fortsättning, en ny utveckling av den känsla, den stämning, som en dag betog de s.k. ofrälse människorna i samhällena och som gjorde att de sporde sig och andra: huru är det möjligt, att därför vi icke äro födda till adel, vi icke skola ha några ordentliga mänskliga och medborgerliga rättigheter?” KS säger att inget skulle bereda honom större glädje än att se kvinnor i riksdagen.

"Skall konungamakt med folkmakt eller konungamakt med herremakt råda i Sveriges rike?"

Ovan uttalande gjordes av KS i samband med att han som statsminister(1905-06) tog strid mot de konservativa om rösträtten. Dåtiden häpnade över styrkan i uttalandet och motståndarna förstod då att han var en farlig man för de. KS verkade i en brytningstid när demokratin började slå igenom på allvar i Sverige och som han starkt bidrog till. Sverige hade en två kammar riksdag mellan åren 1867-1970 och vid denna tid hade högern total majoritet i första riksdagen. Medan vänstern (liberaler och socialdemokrater) hade majoritet i andra kammaren I lagstiftningsfrågor måste kamrarna fatta lika­lydande beslut, vilket gav högern vetorätt. Högern hade också en stor informell makt genom kungahuset samt alla de konservativa officerare, ämbetsmän och präster som kontrollerade mycket av den offentliga makten. Vid KS andra statministertid (1911-14) var Sveriges neutralitetspolitik ännu inte formad. Det var oro ute i Europa och första världskriget stod för dörren. Drottningen Viktoria("Tyskan") och upptäckarhjälten Sven Hedin ville att vi skulle ansluta oss till det "trygga" kejsardömet Tyskland mot det "snart anfallande" Ryssland("Ryssen kommer!"). Man skulle kunna jämföra samtida Rasputin och Tsarfamiljen i Ryssland med just att Sven Hedin som utomstående(ej politiker) fick inflytande över kungafamiljen och även det politiska skeendet i Sverige. Stämningen blev alltmer infekterad och KS blev t o m anklagad för landsförräderi och att vara rysk spion. Försvarsfrågan blev som ett vapen mot regeringen fastän KS nu var beredd på öka anslagen till försvaret. KS hade blivit statsminister för att rusta upp Sverige socialt, som att allmänna pensionen infördes 1913, och därför dra ned på försvars utgifterna som utgjorde halva statsbudgeten. De konservativa med kungahuset och Hedin i spetsen ville motverka demokratiseringen, bland annat kvinnors rösträtt, och istället stärka konungens makt. De lyckades också få bort den demokrati strävande KS från statsministerposten. Stödda av bondetåget med 30.000 bönder som möttes av kungens tal på borggården. som i sin tur motverkades av bland annat ett arbetartåg på 50.000 människor lett av Hjalmar Branting till stöd för Staaff regeringen. Arbetartåget valde att gå till riksdagen istället för slottet. En konstitutionell kris hade uppkommit som kulminerade den 10 februari 1914 då KS och regeringen ändå avgick av att kungen tog avstånd från deras begäran om samarbete gällande att framåt få läsa tal av kungen i förväg.

Smutskastningskampanj

KS utsattes sedan för en smutskastningskampanj som egentligen hade börjat tidigare men blev nu allt intensivare. Det tillverkades till och med askkoppar, där motståndarna kunde fimpa sina cigarrer i Staaffs ansikte. (En sådan finns utställd på Hallwylska museet i Stockholm). KS verkade osentimental, sluten, med en viss distans till människor. Hans yttre var massivt, axelbred och tung, gick stadigt. Han hade samma envist svenska raggfrisyr som sin vän Hjalmar Branting, en mäktig borstig mustasch. Han såg ut att vara hårdhudad, att han ej låtsades om förtal och fräckheter. Men det finns vittnesmål om motsatsen. De få nära vänner han hade var övertygade om att förföljelserna tog hårdare på honom än han ville erkänna, och att det bidrog till hans död ett år senare, 55 år gammal. När han dog den 4 oktober 1915, var han en mycket ensam man. Han avled hemma hos systern Minna, som vårdade honom sedan han insjuknat i halsfluss med hög feber och komplikationer. I sin bitterhet över förföljelsen och broderns död förstörde syskonen Erik och Minna sina brev till och från KS. "Privatlivet" skulle inte utlämnas åt en oförstående allmänhet.

Det åttonde budet

Ärkebiskop Nathan Söderblom förrättade jordfästningen i Engelbrektskyrkan den 10 oktober 1915 . Det väckte ett visst uppseende att han citerade det åttonde budet: "Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.” Men ärkebiskopen visste vilka tankar som gjorde många människor bittra till sinnes och ville ge uttryck åt dem. Vidare säger han att Karl Staaff var hyllad som få, men också tadlad som få. Hans tal innehöll också följande karakteristik: ”Hos den bortgångne framstår vid slutet av en viljekraftigt utnyttjad arbetsdag, för envar som vill se, sällsporda gåvor, en stark förmåga att ingiva obetingat förtroende, trohet mot hans ungdomstids frihetsideal och en uppriktig känsla för de små och tillbakasatta i samhället. Slika egenskaper draga till denna bår tusendens och åter tusendens tack och saknad.”
Anhängarna hedrade KS med en blomsterskörd som aldrig tidigare förekommit vid någon enskild persons bår.
Medan kung Gustav V föredrog att gå på operateater.
Processionen på Stockholms gator blev KS väl värdig. Finns bevarad på film.

Hyllad och hatad

Idag skulle man kunna jämföra KS med Olof Palme (1927-86), också en högt uppskattad statsminister (1969–76 och 1982-86) och hatad av vissa så att han t o m blev mördad. Olofs farfar, Sven Palme, verkade för övrigt i Folkpartiet/Liberala samlingspartiet samtidigt som Karl Staaff. Det finns de som säger att KS var ett större hatobjekt än vad Olof Palme var. Han liksom Palme väckte starka känslor både hos anhängare och motståndare och båda hade ett socialt patos som kunde göra de utsatta. Palme var aktiv internationellt som att han engagerade sig starkt för utvecklingsländerna. Han debatterade med stigande kraft USA:s politik i Vietnam, som kulminerade i synnerligen hårda formuleringar mot Nixon-regeringen senhösten 1972. Det finns flera andra exempel på hur Palme tog strid mot "herremakten", som militärdiktaturer, och som skulle kunna vara en förklaring(?) till varför han mördades.
Olof Palme är begravd vid Adolf Fredrik kyrka inte långt från KS föräldrahem.

Lever vidare

Syskonen brände upp sina brev men det finns andra "dokument" som vittnar om en man som på sätt och vis gav sitt liv för det han ville verka för. KS politiska livsverk, 'Det demokratiska statsskicket', publicerades efter hans död av hans bror Erik och Nils Edén. Hans då mer moderna ledarstil utmanade de konservativa i olika frågor som allmän rösträtt, riksdagens konstitution, social upprustning och försvaret vilket resulterade i ett uppdämt hat mot honom kommen av att Sverige inte längre hade behov av att makten skulle delas mellan kungen och riksdagen(första kammaren). På senare år har KS fått erkännande från militären om att vara 1900-talets mest framsynte försvarspolitiker för sin tanke om ett demokratiskt förankrat försvar, utgående från analyserade hot och att man skulle få ut mesta möjliga effekt av skattepengarna. Hade KS kommit tillbaka som statsminister en tredje gång så hade Kung Gustav V ställning förmodligen blivit ohållbar och Sverige hade därför bland annat kunnat fått ett mer tankvärt och anpassat försvar som det också finns behov av idag.
KS banade väg för folkmakt och ett modernare Sverige och vek inte för att ta strid mot rådande maktstruktur för att Sverige skulle kunna frigöra sig i sin demokratiserings process. En process som idag är fortsatt viktig att verka för då det finns "herremakt" inom oss alla, mer eller mindre, oavsett kön.
Statsminister Karl Staaff är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.

Helene Kleveness var född 1878 i Sandefjord, Norge, och dotter till den norska skeppsredaren Anton Fredrik Klaveness och Birte Andersen Hon hade en syster, Aagot, som hade gift sig med KS kompanjon Erik Lidforss (Advokaterna Staaff-Lidforss). Helene var i stockholm för att utbilda sig till sjukgymnast och studerade på Kungliga Gymnastiska Centralinstitutet . Efter uppbrottet från KS var hon mycket utomlands och hösten 1907 kom hon till Rom och Capri i Italien, då hon behövde komma till ett bättre klimat för att ta hand om sin lungsjukdom, förmodligen tuberkolos. Året efter dog hon 29 år gammal. T.h. Helenes grav i Rom med skulpturen utan huvud som blev stulen 1995. "I väntan på att ge sin bukett till...."
Skulptör Louis Hasselriis.

Helene Kleveness var född 1878 i Sandefjord, Norge, och dotter till den norska skeppsredaren Anton Fredrik Klaveness och Birte Andersen Hon hade en syster, Aagot, som hade gift sig med KS kompanjon Erik Lidforss (Advokaterna Staaff-Lidforss). Helene var i stockholm för att utbilda sig till sjukgymnast och studerade på Kungliga Gymnastiska Centralinstitutet . Efter uppbrottet från KS var hon mycket utomlands och hösten 1907 kom hon till Rom och Capri i Italien, då hon behövde komma till ett bättre klimat för att ta hand om sin lungsjukdom, förmodligen tuberkolos. Året efter dog hon 29 år gammal. T.h. Helenes grav i Rom med skulpturen utan huvud som blev stulen 1995. "I väntan på att ge sin bukett till...."
Skulptör Louis Hasselriis.

Helga Fägersköld stannade i Amerika till sin död 1958. De sista åren besökte Dagens Nyheters korrespondent Sven Åhman henne för att tala om Broxvikaffären. Första samtalet 1954, sedan upprepade gånger. Hela tiden hävdade hon sin oskuld som under rättegångsprocessen. Beträffande Staaff och hans uppträdande sade hon enligt rapport från Åhman. ”Well, Hl tell you, I have had more men making love to me, or trying to, than most, although I have never quite understood why, but never by word or gesture did Mr. Staaff do anything that went beyond the relations between lawyer and client. He showed great kindness. He was sorry for me. He was a kind and good and thoughtful lawyer. There was nothing beyond that. I don’t think he ever touched me, apart from shaking hands when he arrived and left. I suppose many people thought there was something else, but there never was.”
Intervjuaren hade inte lett in samtalet på det spåret.

Helga Fägersköld stannade i Amerika till sin död 1958. De sista åren besökte Dagens Nyheters korrespondent Sven Åhman henne för att tala om Broxvikaffären. Första samtalet 1954, sedan upprepade gånger. Hela tiden hävdade hon sin oskuld som under rättegångsprocessen. Beträffande Staaff och hans uppträdande sade hon enligt rapport från Åhman. ”Well, Hl tell you, I have had more men making love to me, or trying to, than most, although I have never quite understood why, but never by word or gesture did Mr. Staaff do anything that went beyond the relations between lawyer and client. He showed great kindness. He was sorry for me. He was a kind and good and thoughtful lawyer. There was nothing beyond that. I don’t think he ever touched me, apart from shaking hands when he arrived and left. I suppose many people thought there was something else, but there never was.”
Intervjuaren hade inte lett in samtalet på det spåret.

Karl Staaffs hushållerska under många år, Maria Strömbom, berättade (1954) hur anonyma röster smädade i telefon, ofta långt in på natten, hur okända ringde på dörren för att få tillfälle att säga gemenheter. Hon sökte avveckla i smyg, men Staaff ville ta emot själv. Det kunde ju vara någon hjälpsökande eller något annat viktigt, sade han. ”Det tog honom hårt allt detta hot, men han stod inte att hindra.” Brev och telegram i samma genre kastade han i en låda.
Nu ligger de som handgripliga bevis i den staaffska samlingen.

Karl Staaffs hushållerska under många år, Maria Strömbom, berättade (1954) hur anonyma röster smädade i telefon, ofta långt in på natten, hur okända ringde på dörren för att få tillfälle att säga gemenheter. Hon sökte avveckla i smyg, men Staaff ville ta emot själv. Det kunde ju vara någon hjälpsökande eller något annat viktigt, sade han. ”Det tog honom hårt allt detta hot, men han stod inte att hindra.” Brev och telegram i samma genre kastade han i en låda.
Nu ligger de som handgripliga bevis i den staaffska samlingen.

Vid hans bortgång skrev Nils Beyer: ”Torsten Bergström var en man för sig i svensk teater. Hans originalitet kunde taga sig bisarra uttryck och med sin bistert särpräglade natur gick han sin egen väg genom livet och teatern Lätt att samarbeta med var han kanske inte alltid. Men lärde man känna honom, fann man bakom bisarrerierna en lysande begåvning, en man som visste mycket om världen och var otroligt teaterkunnig. Han lämnade Dramatens elevskola 1919, spelade några år hos Ranft på Svenska teatern, kom därefter till Helsingborg. Men sin egentliga glanstid hade han på 30-talet i Göteborg, först på Lorensberg, sedan på Stadsteatern. Med sitt underligt genomträngande spel, där det fanns en glimt av äkta demoni firade han triumfer i framställningen av bittert ensamma, lidelsefulla och förbrända män (som Köpmannen i Venedig, doktor Relling i Vildanden och Napoleon i Ödets man). De senare åren splittrade TB sig på en mångfald olika arbetsuppgifter, skrev och regisserade film, drev teaterpedagogisk verksamhet, höll föreläsningar landet runt och deltog aktivt i skådespelarnas fackliga verksamhet. Han var en god målare och framträdde offentligt på flera utställningar.” Filmen utnyttjade honom tidigt med stumfilmshuvudroller i t.ex. Vallfarten till Kevlaar, Stormens barn, Synnöve Solbakken, Trollebokungen. ”En ny människa för varje roll” var ett omdöme. ” Vid hans inalles cirka 1600 uppläsningsaftnar över hela landet var det framför allt Albert Engström och Karlfeldt han omhuldade och den som inte hört honom läsa Karlfeldts Yttersta domen har gått miste om något mycket värdefullt.” En skildring av Torsten Bergström ger Lars Levi Laestadius i ”Torsten Hammarén och hans tid”. ”TB var visserligen på uppbrott, men jag hann se honom som den mest lysande Relling, jag någonsin skådat - och jag har sett en del - och som en ypperlig Köpman i Venedig. Hans hökprofil och intensiva blick, som han påstod var ett arv av indianska förfäder någon gång på 1700-talet var lika fascinerande för publiken som hans ofantliga beläsenhet kring varje pjäs var irriterande för regissörerna. Sin jämtländska dialekt övervann han aldrig men försvarade den med: - Det är ingen dialekt, det är ordens naturliga poetiska betoning. Samtidigt som hans personlighet var intensiv var han en utpräglad teoretiker och ett stort original. Berömd är episoden, då han i Knut Ströms iscensättning av Goethes Faust gjorde en hel del egendomligheter i rörelseschemat - han spelade Mefistofeles. ”Vad fan gör Du, hur i helvete går Du?” sa Knut. ”Ser Du inte det?” sa TB. ”Jag börjar varje versrad med att gå i frågetecken. Och när jag kommer till slutet av raden” - här tog han ett litet hopp - ”sätter jag punkt.” Från Uppsalas horisont låg det faktiskt något i TB:s yttrande ”Skall man göra en god gärning i det tysta, skall man spela teater i Göteborg”. Till det dagliga umgänget i Göteborg hörde de småningom berömda Göteborgskoloristerna, - ”TB var en av deras mest aktiva förspråkare” -skådespelare, kompositörer, skribenter, musei- och radiofolk, kontakter som underhölls senare under Stockholmstiden. En nära vän blev där konstnären Arvid Fougstedt med många teckningar av familjen som vittnesbörd. Konstnären Martin Emond såg under en turné TB som Översten i Runar Schildts Galgmannen, det inspirerade honom till målningen Skådespelaren. Blygsamma ekonomiska resurser till trots kunde TB bygga upp en märklig konstsamling. Hans bibliotek blev också stort och vittfamnande, man kunde finna allt från Nautisk ordbok via svensk skönlitteratur i originalupplagor till Karolinertidens gravkor. TB som brevskrivare kunde motivera ett särskilt kapitel. Dagbok förde han ej, men noga daterade vykort från var dag under alla hans resor är en talande almanack. Ås-född och med barndomsår i Östersund förblev han engagerad i natur och människor i Norrland. Författaren Gustav Hedenvind-Eriksson f. 1880 ”minns Dig som barfota Lasse i Ås. Du smet som en ekorre i snåren, vi skämtade, vi var vänner redan då.” Vännen Wilhelm Peterson-Berger porträtterade han i filmen Frösöblomster. Många av släktens medlemmar bodde i Norrland, besök hos dem var ett måste under alla turneer. Släktforskaren Torsten Bergström: Mycket i släktkrönikan är hämtat ur hans omfattande samling anteckningar. Alla landsarkiv, många pastorsexpeditioner, möten och korrespondens med äldre och likasinnade släktingar gav underlag, samtidigt som han för egen del knappast var beroende av det nedskrivna ordet - det fanns i hans huvud. TB sparade alla recensioner - ett femtontal stora band och rollporträtt De finns i Drottningholms teatermuseum. Filmhuset, Stockholm. Fältartist under beredskapen 1939-45

Vid hans bortgång skrev Nils Beyer: ”Torsten Bergström var en man för sig i svensk teater. Hans originalitet kunde taga sig bisarra uttryck och med sin bistert särpräglade natur gick han sin egen väg genom livet och teatern Lätt att samarbeta med var han kanske inte alltid. Men lärde man känna honom, fann man bakom bisarrerierna en lysande begåvning, en man som visste mycket om världen och var otroligt teaterkunnig. Han lämnade Dramatens elevskola 1919, spelade några år hos Ranft på Svenska teatern, kom därefter till Helsingborg. Men sin egentliga glanstid hade han på 30-talet i Göteborg, först på Lorensberg, sedan på Stadsteatern. Med sitt underligt genomträngande spel, där det fanns en glimt av äkta demoni firade han triumfer i framställningen av bittert ensamma, lidelsefulla och förbrända män (som Köpmannen i Venedig, doktor Relling i Vildanden och Napoleon i Ödets man). De senare åren splittrade TB sig på en mångfald olika arbetsuppgifter, skrev och regisserade film, drev teaterpedagogisk verksamhet, höll föreläsningar landet runt och deltog aktivt i skådespelarnas fackliga verksamhet. Han var en god målare och framträdde offentligt på flera utställningar.” Filmen utnyttjade honom tidigt med stumfilmshuvudroller i t.ex. Vallfarten till Kevlaar, Stormens barn, Synnöve Solbakken, Trollebokungen. ”En ny människa för varje roll” var ett omdöme. ” Vid hans inalles cirka 1600 uppläsningsaftnar över hela landet var det framför allt Albert Engström och Karlfeldt han omhuldade och den som inte hört honom läsa Karlfeldts Yttersta domen har gått miste om något mycket värdefullt.” En skildring av Torsten Bergström ger Lars Levi Laestadius i ”Torsten Hammarén och hans tid”. ”TB var visserligen på uppbrott, men jag hann se honom som den mest lysande Relling, jag någonsin skådat - och jag har sett en del - och som en ypperlig Köpman i Venedig. Hans hökprofil och intensiva blick, som han påstod var ett arv av indianska förfäder någon gång på 1700-talet var lika fascinerande för publiken som hans ofantliga beläsenhet kring varje pjäs var irriterande för regissörerna. Sin jämtländska dialekt övervann han aldrig men försvarade den med: - Det är ingen dialekt, det är ordens naturliga poetiska betoning. Samtidigt som hans personlighet var intensiv var han en utpräglad teoretiker och ett stort original. Berömd är episoden, då han i Knut Ströms iscensättning av Goethes Faust gjorde en hel del egendomligheter i rörelseschemat - han spelade Mefistofeles. ”Vad fan gör Du, hur i helvete går Du?” sa Knut. ”Ser Du inte det?” sa TB. ”Jag börjar varje versrad med att gå i frågetecken. Och när jag kommer till slutet av raden” - här tog han ett litet hopp - ”sätter jag punkt.” Från Uppsalas horisont låg det faktiskt något i TB:s yttrande ”Skall man göra en god gärning i det tysta, skall man spela teater i Göteborg”. Till det dagliga umgänget i Göteborg hörde de småningom berömda Göteborgskoloristerna, - ”TB var en av deras mest aktiva förspråkare” -skådespelare, kompositörer, skribenter, musei- och radiofolk, kontakter som underhölls senare under Stockholmstiden. En nära vän blev där konstnären Arvid Fougstedt med många teckningar av familjen som vittnesbörd. Konstnären Martin Emond såg under en turné TB som Översten i Runar Schildts Galgmannen, det inspirerade honom till målningen Skådespelaren. Blygsamma ekonomiska resurser till trots kunde TB bygga upp en märklig konstsamling. Hans bibliotek blev också stort och vittfamnande, man kunde finna allt från Nautisk ordbok via svensk skönlitteratur i originalupplagor till Karolinertidens gravkor. TB som brevskrivare kunde motivera ett särskilt kapitel. Dagbok förde han ej, men noga daterade vykort från var dag under alla hans resor är en talande almanack. Ås-född och med barndomsår i Östersund förblev han engagerad i natur och människor i Norrland. Författaren Gustav Hedenvind-Eriksson f. 1880 ”minns Dig som barfota Lasse i Ås. Du smet som en ekorre i snåren, vi skämtade, vi var vänner redan då.” Vännen Wilhelm Peterson-Berger porträtterade han i filmen Frösöblomster. Många av släktens medlemmar bodde i Norrland, besök hos dem var ett måste under alla turneer. Släktforskaren Torsten Bergström: Mycket i släktkrönikan är hämtat ur hans omfattande samling anteckningar. Alla landsarkiv, många pastorsexpeditioner, möten och korrespondens med äldre och likasinnade släktingar gav underlag, samtidigt som han för egen del knappast var beroende av det nedskrivna ordet - det fanns i hans huvud. TB sparade alla recensioner - ett femtontal stora band och rollporträtt De finns i Drottningholms teatermuseum. Filmhuset, Stockholm. Fältartist under beredskapen 1939-45

Den väldiga samlingen brev från August Strindberg - hittills ha sjutton volymer utgivits - innehåller åtskilliga av "staaffskt" intresse. En del är ställda till Karl Staaff och dennes fader. Det övervägande flertalet är emellertid adresserade till Strindbergs mångårige vän, vapendragare och ibland biktfader, publicisten Pehr Staaff.

Torsdag den 9 Mars 82 Broder Staaff. Har Du lust att i anseende till inträffad vårbrytning och min dotters räddning företaga en fotvandring i morgon Fredag kl. 11 f.m. till Lidingöbro med mig! Vänskapsfullt August Strindberg Mötesplats hemma hos mig.

22/3 82. Broder Staaff! Efter du nu slutat dina föreläsningar* kan du gerna titta till mig i morgon f.m! Härmed har jag också äran kalla dig till ledamot af den lysande "klubben" hvars hemliga Utskott sammanträder i morgon Torsdag kl 7. på Grand Hotels kaffé, till höger, der du väntas. Vännen Strix. Originalet finnes i Kungl. bibilioteket. * Staaff hade föreläst i Stockholms arbetarinstitut.

Kymmendö 2 Aug. 82 Broder Staaff! Hemlig skrifvelse! Boktryckaren har begärt namnsedel emedan han motser åtal! Hvad betyder det? Jag är ju ej anonym! Tag reda på detta och kom ut om Lördag qväll eller Söndag middag! Äfven annat att språka om! Utforska, utan att röja mig, huru justitie kanslern ämnar förhålla sig vid åtal om jag vistas utrikes. Lyser han? Begagnar han Franska statsmagten!
Fordrar han utlemning! Fordras personlig inställelse i Stockholm? Kan jag utlemnas? Allt detta vill jag ej oroa Siri med. Var därför på din vakt! Stux vet naturligtvis ingenting! Välkommen alltså till allvarsamma samtal och lindrig berusning, utan sällskap.

Vännen August Strindberg

Originalet finnes i Kungl. biblioteket.

Den ljusa sidan

Man skulle kunna säga att det goda med Sven Hedin var hans insatser som författare och upptäcksresande av centralasien när det fortfarande var ett vitt område på världskartan. Hans äventyrliga expeditioner skapade också vida berömmelse för både honom och Sverige. Ungdomsläseboken Från pol till pol från 1911 blev hans kommersiellt mest lästa verk. Där är han Hjälten vars resa man onekligen även som vuxen följer med tindrande ögon från pärm till pärm. År 1902 blev han den siste i Sverige att adlas och år 1913 blev han ledamot av Svenska Akademien. Han var för världen en stor hjälte av sin tid och därför såg också många upp till honom.

Försvarsfrågan 1912-14

SH kom åren 1912-14 att starkt medverka till att ge rörelse åt de konservativa krafter som ville fortsatt satsa mycket pengar på det militära försvaret samt stärka kungamakten och därför få bort den demokratiskt strävande Karl Staaff från statsministerposten. För SH var det viktigt att Sveriges skulle satsa på försvaret då han sedan flera år tillbaks anade en kommande internationell storkonflikt. Mycket riktigt så utbröt första världskriget den 28 juli 1914.

• SH gav sig in i den politiska hetluften efter anmodan om hjälp att motverka regeringens ovilja att satsa på försvaret och skrev på eget initiativ sin skrift Ett varningsord som gavs ut den 24 januari 1912 i en upplaga på en miljon exemplar. Skriften fick stark genomslagskraft då den målade upp ett Sverige ockuperat av Ryssland på jakt efter hamnar mot öppet hav och som skrämde upp folk då den väckte liv i den från 1700-talet härstammande "rysskräcken" som är fortsatt aktuell än idag. SH var vid denna tid god vän med ”fienden” eller tsaren av Ryssland som hittills hade varit den största sponsorn av hans upptäckarresor men att den vänskapen bröts i och med skriftens utgivande.
• Ett varningsord utgavs ungefär samtidigt som Svenska pansarbåtsföreningen startades och vars syfte var att samla in pengar till köpet av F-båten för 17 miljoner.(halv miljard i dagens värde) Byggandet av pansarbåten hade den tidigare konservativa regeringen sanktionerat. Men den nuvarande liberala Staaff regeringens förslag om att skjuta upp köpet i väntan på utredningen om försvarsväsendet blivit klar hade godkänts av riksdagen. Regeringen hade kommit till makten för att rusta upp Sverige socialt och därför också dra ned på de oförsvarligt höga försvarsutgifterna. Insamlingen för pansarbåten blev fullbordad redan på våren den 22 maj 1912. Genomslaget av SHs skrift och insamlingens succé medförde att försvarsstriden blev alltmer infekterad.
• Karl Staaff lyssnade på opinionen av att världsläget blev allt mer spänt och hotfullt, vilket också kom till högerns fördel gällande försvarsfrågan. I statsministerns tal hållet i Karlskrona den 21 december 1913 så försökte han blidka både högern och socialdemokraterna som ville sänka de höga försvarskostnaderna.

  

  Försvaret skulle få mera pengar som skulle finansieras genom högre skatter för de rika men uppskov av beslut om övningstid för infanteriet då han kände sig bunden av vallöfte från 1911. Staaff var nöjd med sitt tal och hade inte det politiska läget varit så spänt och infekterat bland båda parterna så hade den fortsatta debatten om försvaret kunnat bli konstruktiv av det han hade sagt.
• SH agerade som försvars agitator och höll flera tal i nationalromantisk anda för fortsatt satsande på försvaret som inspirerade andra till egna initiativ. Bondetåget, som hade sitt ursprung i tron på behovet av starka band mellan kungen och folket mot fosterlandets fiender och aristokratin, initierades av godsägare Uno Nyberg och grosshandlare J.E. Frykberg vid samma tidpunkt som karlskrona talet. Syftet med bondetåget var att manifestera de konservativas kritik av regeringens försvarspolitik och visa att Sveriges bönder stod bakom kungen i dennes strävan att bygga ut armén och flottan, Man lyckades samla ihop över 30.000 bönder som slöt upp i Stockholm den 6 februari 1914 på borggården för att lyssna på kungens tal. Även att prinsarna höll tal på de yttre borggårdarna för de som inte fick rum på den inre.
• SH hade stor respekt för drottning Victoria och såg henne som den "riktiga kungen" av att hon var mer "järnfast" än sin känslostyrde man. Victoria och SH hade en förtrolig och tät kontakt med varandra av att hon också beundrade honom och de båda var för att Sverige skulle gå med Tyskland i första världskriget. Kung Gustav V föraktade han liksom många andra i hans roll som kung men kungen var viktig för honom om försvaret.

  

  Kanske var det drottningen som instruerade SH och Carl Bennedich att skriva talet som skulle hållas inför bönderna. Deras skrivna tal godkändes i sin helhet av kungen men han var ändå tveksam in i det sista om det skulle ändras eller inte av bland annat prinsarnas påpekande att det förmodligen skulle leda till regeringskris. Tills Victoria sa ifrån att talet som hon själv hade renskrivit och stödde inte skulle ändras! Både drottningen och kungen ville bli av med den förhatlige Staaff och hans regering. Talet hölls på borggårdarna inför bönderna vilket medförde att Sverige hamnade i en konstitutionell kris. På statsministerns begäran till kungen om att regeringen i fortsättningen skulle få reda på i förväg om innehållet i hans politiska uttalande blev kungens svar: "jag vill ej beröva mig rätten att fritt meddela mig med Sveriges folk". Dagen efter avgick regeringen den 8 februari 1914. De konservativa hade lyckats få bort Karl Staaff från statsminister posten.

Den mörka sidan

Man skulle kunna säga att det onda med SH, speciellt av att vara en hjälte och då ett starkt föredöme för många, var hans oreserverade dyrkan av Adolf Hitler trots vetskap om de ohyggligheter som Hitler och hans nazism stod för. Adolf Hitler beundrade också SH vars upptäckarresor han hade läst om när han var yngre. Deras goda kontakt kan ha hjälpt Sverige i sin strävan att hålla sig neutralt och utanför andra världskriget. Även att SH kunde utnyttja sina goda tyska kontakter för att rädda människor. SHs popularitet förstördes av att han även efter andra världs krigets slut aldrig upphörde med att hylla Adolf Hitler. Han skrev en berömmande dödsruna över Adolf Hitler och tog aldrig avstånd från Adolf Hitler och nazismen. Om hans om inte "frälsta" beundran av Hitler med "herremakten" var som en farlig religiös övertygelse och som är ett fortsatt problem även idag!

Den ljusa sidan

Man skulle kunna säga att det goda med Sven Hedin var hans insatser som författare och upptäcksresande av centralasien när det fortfarande var ett vitt område på världskartan. Hans äventyrliga expeditioner skapade också vida berömmelse för både honom och Sverige. Ungdomsläseboken Från pol till pol från 1911 blev hans kommersiellt mest lästa verk. Där är han Hjälten vars resa man onekligen även som vuxen följer med tindrande ögon från pärm till pärm. År 1902 blev han den siste i Sverige att adlas och år 1913 blev han ledamot av Svenska Akademien. Han var för världen en stor hjälte av sin tid och därför såg också många upp till honom.

Försvarsfrågan 1912-14

SH kom åren 1912-14 att starkt medverka till att ge rörelse åt de konservativa krafter som ville fortsatt satsa mycket pengar på det militära försvaret samt stärka kungamakten och därför få bort den demokratiskt strävande Karl Staaff från statsministerposten. För SH var det viktigt att Sveriges skulle satsa på försvaret då han sedan flera år tillbaks anade en kommande internationell storkonflikt. Mycket riktigt så utbröt första världskriget den 28 juli 1914.

• SH gav sig in i den politiska hetluften efter anmodan om hjälp att motverka regeringens ovilja att satsa på försvaret och skrev på eget initiativ sin skrift Ett varningsord som gavs ut den 24 januari 1912 i en upplaga på en miljon exemplar. Skriften fick stark genomslagskraft då den målade upp ett Sverige ockuperat av Ryssland på jakt efter hamnar mot öppet hav och som skrämde upp folk då den väckte liv i den från 1700-talet härstammande "rysskräcken" som är fortsatt aktuell än idag. SH var vid denna tid god vän med ”fienden” eller tsaren av Ryssland som hittills hade varit den största sponsorn av hans upptäckarresor men att den vänskapen bröts i och med skriftens utgivande.
• Ett varningsord utgavs ungefär samtidigt som Svenska pansarbåtsföreningen startades och vars syfte var att samla in pengar till köpet av F-båten för 17 miljoner.(halv miljard i dagens värde) Byggandet av pansarbåten hade den tidigare konservativa regeringen sanktionerat. Men den nuvarande liberala Staaff regeringens förslag om att skjuta upp köpet i väntan på utredningen om försvarsväsendet blivit klar hade godkänts av riksdagen. Regeringen hade kommit till makten för att rusta upp Sverige socialt och därför också dra ned på de oförsvarligt höga försvarsutgifterna. Insamlingen för pansarbåten blev fullbordad redan på våren den 22 maj 1912. Genomslaget av SHs skrift och insamlingens succé medförde att försvarsstriden blev alltmer infekterad.
• Karl Staaff lyssnade på opinionen av att världsläget blev allt mer spänt och hotfullt, vilket också kom till högerns fördel gällande försvarsfrågan. I statsministerns tal hållet i Karlskrona den 21 december 1913 så försökte han blidka både högern och socialdemokraterna som ville sänka de höga försvarskostnaderna.

  

  Försvaret skulle få mera pengar som skulle finansieras genom högre skatter för de rika men uppskov av beslut om övningstid för infanteriet då han kände sig bunden av vallöfte från 1911. Staaff var nöjd med sitt tal och hade inte det politiska läget varit så spänt och infekterat bland båda parterna så hade den fortsatta debatten om försvaret kunnat bli konstruktiv av det han hade sagt.
• SH agerade som försvars agitator och höll flera tal i nationalromantisk anda för fortsatt satsande på försvaret som inspirerade andra till egna initiativ. Bondetåget, som hade sitt ursprung i tron på behovet av starka band mellan kungen och folket mot fosterlandets fiender och aristokratin, initierades av godsägare Uno Nyberg och grosshandlare J.E. Frykberg vid samma tidpunkt som karlskrona talet. Syftet med bondetåget var att manifestera de konservativas kritik av regeringens försvarspolitik och visa att Sveriges bönder stod bakom kungen i dennes strävan att bygga ut armén och flottan, Man lyckades samla ihop över 30.000 bönder som slöt upp i Stockholm den 6 februari 1914 på borggården för att lyssna på kungens tal. Även att prinsarna höll tal på de yttre borggårdarna för de som inte fick rum på den inre.
• SH hade stor respekt för drottning Victoria och såg henne som den "riktiga kungen" av att hon var mer "järnfast" än sin känslostyrde man. Victoria och SH hade en förtrolig och tät kontakt med varandra av att hon också beundrade honom och de båda var för att Sverige skulle gå med Tyskland i första världskriget. Kung Gustav V föraktade han liksom många andra i hans roll som kung men kungen var viktig för honom om försvaret.

  

  Kanske var det drottningen som instruerade SH och Carl Bennedich att skriva talet som skulle hållas inför bönderna. Deras skrivna tal godkändes i sin helhet av kungen men han var ändå tveksam in i det sista om det skulle ändras eller inte av bland annat prinsarnas påpekande att det förmodligen skulle leda till regeringskris. Tills Victoria sa ifrån att talet som hon själv hade renskrivit och stödde inte skulle ändras! Både drottningen och kungen ville bli av med den förhatlige Staaff och hans regering. Talet hölls på borggårdarna inför bönderna vilket medförde att Sverige hamnade i en konstitutionell kris. På statsministerns begäran till kungen om att regeringen i fortsättningen skulle få reda på i förväg om innehållet i hans politiska uttalande blev kungens svar: "jag vill ej beröva mig rätten att fritt meddela mig med Sveriges folk". Dagen efter avgick regeringen den 8 februari 1914. De konservativa hade lyckats få bort Karl Staaff från statsminister posten.

Den mörka sidan

Man skulle kunna säga att det onda med SH, speciellt av att vara en hjälte och då ett starkt föredöme för många, var hans oreserverade dyrkan av Adolf Hitler trots vetskap om de ohyggligheter som Hitler och hans nazism stod för. Adolf Hitler beundrade också SH vars upptäckarresor han hade läst om när han var yngre. Deras goda kontakt kan ha hjälpt Sverige i sin strävan att hålla sig neutralt och utanför andra världskriget. Även att SH kunde utnyttja sina goda tyska kontakter för att rädda människor. SHs popularitet förstördes av att han även efter andra världs krigets slut aldrig upphörde med att hylla Adolf Hitler. Han skrev en berömmande dödsruna över Adolf Hitler och tog aldrig avstånd från Adolf Hitler och nazismen. Om hans om inte "frälsta" beundran av Hitler med "herremakten" var som en farlig religiös övertygelse och som är ett fortsatt problem även idag!

Om innehavare och fotokopiering genom åren. Tavlan målades av sonen Carl Theodor Staaff någon gång 1838-40. Om tavlan därefter hängde i prästgården i Rödön vet vi inte, men det är troligt.

1856 dog föräldrarna Pehr och Johanna Staaff. Samma år gifte sig Carl Theodor och tavlan återfinns hemma hos honom i Stockholm. Kanske fick han ta med den vid arvsskiftet? Där hängde den fram till dess hustrun/änkan Emma dog 1894.
Efter Emma Staaffs död bestämde barnen, att sonen Erik(sida 69) skulle ärva tavlan. Han var då ogift och kunde av okänd anledning inte ta hand om den, varför tavlan tillfälligtvis fick hänga i Finnboda, hos min farmor och farfar Anna och Theodor Bergström(sida 53). Anna var Erik Staaffs syster.
1898 gifte sig Erik Staaff och tog hand om tavlan. Min farfar Theodor Bergström ombesörjde då den första fotograferingen, eftersom han tyckte det blev tomt på väggen där tavlan hängt. De kopior som framställdes spreds i släkten. Vi vet att åtminstone ett par av Theodors syskon försågs med kopior, nämligen Therese Jonsson i Ås och Karin Rehnman i Indal. Kopiorna var i fullstort format och litet brunaktiga i tonen, vilket kan vara en åldersförändring. En sådan kopia hängde i mitt föräldrahem i Örebro.
Efter Erik Staaffs död ärvdes tavlan av hans son Erik. Denne lät fotografera tavlan på nytt år 1961. Kopiorna var i svartvitt och i A4-format, men av hög kvalitet. Via djungeltelegrafen fick olika släktingar erbjudande att köpa kopior och vi syskon fick varsin kopia av föräldrarna i present.

Transkribering av testamente, utfärdat av regementshovslagare Lars Bergström (1734-1809). (I marginalen tv en signatur och under den namnet Johan Fred. Bergström, vilket var styvsonen).