Olof Abraham Staaff(1822-1903) i Offerdal

Intogs i Frösö trivialskola oktober 1831, gymnasiet i Härnösand 1840. Kom i juni 1843 till Uppsala och prästvigdes 16 juni 1847. Återvände till Jämtland och Rödön, där han var adjunkt hos fadern. O.A. övertog efterhand alltmer av faderns göromål och tjänstgjorde som t.f. pastor från juli 1851 till maj 1857, då han tillträdde brukspredikantsbefattningen vid Ljusnedal.
Han gifter sig med Sophia Forsgren, född i byn Näset(Porfyrverken) Älvdalen Dalarna 16/8 1824, i Rödöns kyrka den 26 juni 1856. (Enligt kyrkoboken) Hennes pappa, Per Forsgren, arbetade som inspektor vid Elfdalens porfyrverk, som vid denna tid var i kunglig ägo, och Per fick ansvara för att den stora Rosendalsvasen efter stor möda kom på plats utanför Ulriksdals slott i slutet av 1825. För det fick han titeln direktör och även dekorerades av den överlycklige Kung Karl XIV Johan. Men efter ett par år av "kungligt bråk" med Carl Henric Röslein ansvarig för den Kungliga enskilda byrån, som liksom kungen hade ett häftigt temperament, så blir Sophias far till slut avskedad. Per hade en bror, Olof Forsgren, som bland annat var duktig på att bygga broar.
O.A. var den siste predikanten vid bruket i
Ljusnedal Härjedalen som år 1858 kom att ägas av William Farup och som gav utkomst åt en befolkning på 350 personer. Ljusnedal anlades 1685 som Mässlinge bruk för brytning av kopparmalm och på 1760-talet uppfördes masugn och ämneshammare efter upptäckt av brytbar järnmalm. Nu var en strukturomvandling nödvändig då verksamheten var olönsam och William Farup inriktade sig på boskapsskötsel i stor format. Han hade tillgång till Sveriges största jordegendom på 6 kvmil och hade som mest 80 hästar, 450 kor samt 600 får och getter. Skogsdrift var också en viktig del av verksamheten. Under hans tid så var det två stora konflikter med anställda och renägare som ledde till svårigheter för verksamheten. Då det ena resultet blev avfolkning från trakten som en betydande Amerikautvandring. Striden med renägarna om betesmarkerna ledde till att boskapsskötsel och mejerihanteringen måste läggas ned. Annars var han en duglig person inom olika områden bland annat som riksdagsman. Ihågkommen som pionjär inom svensk ladugårdsskötsel och en originell och kraftfull talesperson för de nordsvenska skogsbygdernas jordägare. Förmodligen genom ett besök hos sin bror så möttes Erika Staaff och William Farup vilket ledde till giftemål 8 oktober 1865. Han hade med sig tre barn ifrån sitt första äktenskap med sin dubbelkusin Karen Louise Sörensen 1827-64 och tillsammans fick de tre barn, ett dog inom några dagar. De hade en stor våning på Tegnersgatan i Stockholm där Erika brukade tillbringa vintrarna och som var en viktig samlingsplats för släkten. Erika avled 1888, William 5 år senare och barnen utflyttade slutligen 1895 ifrån herrgården som hade byggts 1858, den enda i Härjedalen, och brann ned 1937. En 200 årig verksamhet med gruvbrytning och boskapsskötsel i Ljusnedal hade tagit sin ändå och staten köpte egendomen i syfte att säkerställa samernas renbeten.
Brodern Olof Abraham Staaff slutade sin anställning i september 1862 och avlade vid samma tid pastorexamen. Efter åren i Ljusnedal var han först verksam som t.f. pastor i Torps församling och därefter tjänstgjorde han som pastor adjunkt först i Stöde och sedan i Ljustorp. Mellan oktober 1865 och maj 1867 hade han sin tjänstgöring i Härnösand, dels vid länscellsfängelset och dels vid Härnösands läroverk. 1867 utnämndes han till kyrkoherde i Lillhärdal och 1870 till kyrkoherde i Offerdal, Jämtland.
(Ur Nykterhetsrörelsens banérförare) "Under hela sitt liv var han en strävsam person som sökte och fann levnadslust i sitt arbete. Liksom sin far var han också synnerligen intresserad av sitt jordbruk vilket han kunde hålla på med ifrån tidiga morgon till sena kvällen. Han var inte rädd för att pröva på nymodigheter inom jordbruket och det gjorde honom som kyrkoherde till ett pålitligt föredöme för sina församlingsbor. Han såg till att det blev en poststation i Offerdal och blev också dess första postföreståndare vilket han skötte klanderfritt. Skolan var också ett stort intresse och han var alltid till hands när lärarpersonalen hade behov av stöd."
Av majoriteten bland sina ämbetsbröder valdes han till kontraktsprost efter P. Åström 1884, vilket från motpartens sida föranledde en del nedsättande omdömen om honom, på vilka han i en insänd tidningsartikel avgav ett synnerligen värdigt svar (Jämtlandsposten.) Han innehade prostämbetet till 29 febr. 1888.
Han var Storkaplan inom Tempelriddarorden och det var mer eller mindre livsviktigt att en person i hans samhällsposition tog ställning för nykterhet, vilket han själv också forstod vid ett godtemplarmöte och mötes av jubel när han rakt och enkelt yttrade "Skriv in mig också!". För honom var det en kärleksplikt att hjälpa. Speciellt som de s.k. bildade försökte förlöjliga nykterhetsrörelsen. Alkoholen hade ett starkt grepp om Sverige. Halva befolkningen höll på att supa ihjäl sig i början av 1800-talet, och missbruket var väldigt utbrett. Det var inte ovanligt att en stor del av lönen betalades ut i brännvin, vilket ledde till ett redlöst supande när lönen betalades ut. De som fick betala det högsta priset för detta missbruk var de barn som växte upp med alkoholiserade föräldrar (oftast var det pappan som drack) och de kvinnor som tvingades leva med alkoholiserade makar. Men tack vare de folkrörelser som svepte in över Sverige under 1800-talet så försvagades snart alkoholens makt.
Olof Abraham avled 21 juli 1903 och på hans stora gravsten/minnessten står det "Sveriges godtemplare reste stenen" vilket gjordes sommaren 1906.
Sophia går bort 15 juli 1907. Olof Abrahams dagböcker 1849-1903 finns bevarade.
Deras svärson, landsfiskal Anders Kjelsson(1857-1945) i Offerdal, reser en
minnesten över sin bygd år 1925 efter att ha tjänstgjort i 40 år.