Indal. Söndag den 21 Juni.
I söndags klockan 10 reste vi från Stockholm. Pappa, Mamma, Morbror Wilhelms och Winges voro ner till båten. Nog var det tråkigt att fara hemifrån, men övervägande var det dock roligt. Hela tiden vi voro på Mälaren voro vi uppe på däck och mådde mycket bra. Men straxt sedan vi ätit middag kommo vi in på Ålandshaf och då började det blifva mindre trefligt. Vi gingo genast ned i hytten och lade oss på rygg, ty de sade, att det var det bästa sättet att slippa sjösjukan
Den första som fick upp middagen var jag. Den andra i ordningen var Moster Anna. Jag gick upp på däck för att försöka, om ej det var bättre och det var det verkligen. Moster Anna låg qvar nere och pinades, ty hon tycke det var bättre. Både Emma och Erik mådde illa, men det var dock ej så mycket.
Vi tre åto ingen qväll men moster Anna åt sill men det gick lika galet med den som med middagen. Det var en faslig sjögång hela natten, men det hindrade mig icke att sova ända till ½ 7. Då steg jag upp för att se inloppet, som dock ej var något vackert. Kl. 4 min. öfver ¾ i 8 voro vi framme och så slutade min första sjöresa. Måtte återfärden blifva mindre pinsam, ty eljest vore det förfärligt.
Indal. Måndagen den 22 Juni.
Då Bergströms inte syntes till tänkte vi söka upp Nordins och bedja dem hjelpa oss att få skjuts, men då fru Nordin ej var hemma gingo vi ner till Theodor Parker för att söka Gabriella men ej heller hon var hemma utan endast Berglund. Han följde med oss upp till Gabriella, så att hon skulle kunna hjelpa oss på väg till Indal.
Då vi voro på väg till Nilssons mötte vi Kalle, som var emot oss tillsammans med en dräng. Efter mycket krångel voro vi äntligen på väg till Indal. Moster Anna, Emma, Kalle och jag i den ena vagnen och Erik och drängen i den andra. Kl. ½ 6 kommo vi fram till Indal. Julia, Karin och Ulla kommo nedspringandes från Boströms och Fredrik och Theodor stodo på gården, när vi kommo fram. Therese kom ned från Boströms sedan på qvällen och Laura var så blyg, att hon ej ville visa sig på en lång stund.
På qvällen voro vi hos Boströms. Efteråt skulle vi leka något och först skulle flickorna springa i kapp. Alla pojkarna stodo bakom oss på bron. Första steget, som jag tog, föll jag ikull och sparkade upp så fasligt, att Erik sedan sade till mig, att jag riktigt slog över bord. De andra fortsatte att leka, men jag måste sluta, ty jag hade slagit näsan, så att jag blödde näsblod. När vi kommo ner var klockan redan närmare 12.