Indal. Fredagen den 26 Juni.
Klockan ½ 5 på morgonen foro Moster Anna, Boström och Fredrik till staden . De följde med timmerflottan till Wifsta hvarv.
Den dagen var just ej så rolig. Julia och jag voro en stund uppe hos Boströms och jag spelade der en stund. Sedan skulle Theodor och Erik fara till Bjelsta för att hemta en trilla och då gingo vi emot dem halfvägs till Bjelsta.
Sedan foro de till Svedje för att hemta Boströms och kommo ej hem förr än 2 på natten.
Den qvällen föll Emanuel ned ifrån verandan och bröt benet af sig.
Indal. Söndagen den 28 Juni.
På förmiddagen voro vi i kyrkan och hörde Farbror själv predika. När vi kommo hem satte vi oss alla att sofva i förmaket och sofvo ända till middagen. Vi hade den dagen våra hvita klänningar, Ulla hade också hvitt och Julia hade sin ljusa kattunsklänning. Pojkarna retades med Ulla för att hennes armar lyste igenom, så hon måste taga af sig klänningen.
På eftermiddagen skulle vi springa här nere, men det ville icke alls gå, utan så gingo vi istället upp till Boströms, ty der går det alltid bättre att springa. När vi kommo ditupp så blefvo vi alla indragna genom fönstret. Några stodo inne och drog, andra utanför och sköt på. En stund dansade vi och en stund lekte vi, men gingo sedan till qvällen ned till prestgården.
När vi hade ätit qväll, gingo vi strax upp för att lägga oss. Vi gingo in i flickornas rum och jag lade mig på Ullas och Lauras säng och sade, att jag orkade ej kläda af mig sjelf. Då hjelptes flickorna åt att kläda af mig, men sedan vräkte de ned mig på golfvet, då jag ville, att de skulle bära in mig i vårt rum. Men Julia sprang i stället in och ropade på Theodor, att han skulle komma. Han visste ej af, att jag var afklädd utan kom in och ställde sig i dörren, men han fick ej se mig, ty Laura ställde sig för mig och jag kröp nästan alldeles under sängen. Han gick emellertid straxt och då han stängt dörren till gossarnas rum, tyckte jag, att det var ett passande tillfälle att springa öfver vinden in i vårt rum. Jag var så lycklig, när jag kom in i vårt rum, att jag kan ej säga det och skulle just taga i sängtäcket för att lägga mig, då - ve och fasa - sängtäcket sparkas upp och Erik och Kalle ligga icke mer klädda än jag sjelf var. Då blef det att sätta utaf öfver vinden igen och in i flickornas rum, men sedan blef det ej mer något bråk om qvällen och vi föresatte oss naturligtvis, att aldrig bråka mer.