Indal. Söndagen den 12 Juli. (2)
Vi hade Optata och det var en faslig häst att vara långsam. Han sprang dock, då man gaf honom mycket smörj. Till slut fick vi lof att låta Boström köra om oss, ty Optata springer bättre, då han har någon annan häst framför sig. Boströms Gentil var dock sju gånger värre än Optata, och vi såg oss nödsakade att försöka att åter komma om Boström, men körde då rakt ned i ett ”bråddjup”, som Emma säger om alla diken. Ulla och Emma skreko, ty de trodde naturligtvis, att vi skulle köra ikull, men jag blev då verkligen inte det ringaste rädd. Jag skulle också köra och körde både mycket länge och mycket bra. Det är verkligen sanning det och det tyckte Theodor med, men Emma och Ulla förstås, de tyckte att det var så fasligt, att jag inte kunde låta bli tömmarna, då jag inte alls kunde köra. Men jag körde ändå och jag höll på att köra ner i ett dike till och med, men jag kom upp igen förstås. Det tycker jag var ett bevis på skicklighet och ingenting annat. Ty jag körde ned bara för att skrämma Ulla och Emma och så körde jag upp igen bara för att de inte skulle vara rädda längre.
När vi kommo fram till Liden togo vi in hos en Grosshandlar Åström. Där snyggade vi upp oss, ty vi hade blifvit så dammiga på vägen och vi blefvo bjudna på kaffe der med.
Innan vi gingo, blefvo vi bjudna på punsch, så att vi skulle vara klara i strupen tills vi kom i kyrkan.
Lidens kyrka är mycket vacker både inne och ute. Den är väl något för grann för att vara en kyrka, men choret skulle deremot utmärkt bra passa till theâtre. Organisten är en lustig menniska. Han drager ut tonerna så länge, att det går öfver menskliga krafter att följa med en hel psalmvers. Vi sutto allt för långt ifrån predikstolen, så att vi hörde alls ej, hvad presten sade. Boström, Theodor och Erik gingo och spatserade på kyrkogården och voro uppe i tornet under predikan. De voro endast inne under kungörelserna och nog var det bra mycket roligare än att sitta där inne och ingenting göra.
Vi sutto i Westerlunds bänk och då vi kommo ut ur kyrkan bad fru Westerlund så rysligt, att vi skulle komma ner och vara i Prestgården åtminstone öfver middagen. Vi ville just icke så gerna, ty vi trodde, att det skulle hafva varit roligare, att vara ute i det gröna, men det hade det visst ändock ej varit.
Sedan vi ätit middag gingo Theodor, Ulla, Emma, Erik och jag ned till Lidens gamla kyrka. Den är byggd omkring 1351 och består nu endast af ruiner. Jag gick ej längre upp än i ett af fönstrena, ty det var fara värdt, att man kunde få hela kyrkan öfver sig, så ruskig var den.
På återvägen träffade vi moster Anna och hon ville, att vi skulle vända om, så att även hon skulle få se kyrkan. ...forts.