Page 228 - Demo

Karl Staaff - statsminister och humanist
"Som intet annat namn har Karl Staaff blivit knutet till studentlivets historia under denna tid, det beryktade ’80-talet', genom den insats han gjorde däri som initiativtagare till studentföreningen Verdandis bildande. En idéstorm brusade i denna tid över Norden, närmast kännetecknad av namnen Strindberg, Ibsen, Björnson, Brandes. Det säger sig själv, att denna måste djupast beröra den intelligenta delen av den studerande ungdomen, som greps av längtan att stiga genom att tränga till botten av tingen, att sätta tidens problem under debatt.” (ur Karl Staaff - några minnesblad 1916).
Under Uppsalaåren blev Staaff - Kalkas som han kallades av vännerna - Stockholms nations förste kurator, även det ett uttryck för hans engagemang. Han deltog friskt i nationslivet, också i vardag-ligare sammanhang. Han var ingalunda den som försummade gasker och teaterföreställningar. Han medverkar själv i teaterstycken. Vid en större tillställning med dans är Karl Staaff i egenskap av kurator ”aktiv och artig som syns av ett bevarat dansprogram. Han har tecknat sig för sju damer, fransäs och polka synes ha varit hans specialiteter men med blivande rättvetenskapsmannen fil.kand. Elsa Echelsson trår han en stilla vals till tonerna av Cornevilles klockor.” Hans studenti-kosa men beska skämtlynne kommer till uttryck vid middagar och sexor.
De akademiska studierna hade påbörjats med humaniora, modern litteratur, främst fransk, engelsk och norsk. Juridiken lockade emellertid tidigt. Kriminalrätt intresserade honom speciellt. Av över 600 tentamina under 31 år i ämnet för professorn Hagströmer nådde endast en, Karl Staaff, det höga betyget insigniori, utmärkt bra.
Under talrika Parisvistelser fick Karl impulser både för sin politiska inriktning och för sitt yrke - han greps av beundran både för den franska radikalismen och för de franska försvarsadvokaterna. Zolas J’accuse i Dreyfusprocessen publicerades 13 jan. 1898.
När han etablerade sig som advokat med specialitet som försvars-advokat i brottsmål kom han att bli pionjär. Att vara försvarare för åtalade förmodade brottslingar var föga socialt meriterande i det dåtida Sverige. Hans mest berömda brottmål kom att bli Broxviks rättegången, där han företrädde den för giftmord på kammarherren Taube åtalade men slutligt frikända Helga Fägersköld.
I hans politiska verksamhet, ej avhandlad här, var ett socialt patos hans rättesnöre. Några korta citat ur hans tal får räcka: ”En social-reformatoris
(228)