Page 230 - Demo

”Man kan säga, att kvinnans rösträttskrav är ingenting annat än en fortsättning, en ny utveckling av den känsla, den stämning, som en dag betog de s.k. ofrälse människorna i samhällena och som gjorde att de sporde sig och andra: huru är det möjligt, att därför vi icke äro födda till adel, vi icke skola ha några ordentliga mänskliga och medborgerliga rättigheter?” Karl Staaff säger att inget skulle bereda honom större glädje än att se kvinnor i riksdagen.
I den strindbergska Giftas-processen engagerar sig bröderna Pehr och Karl Staaff starkt. När August Strindberg kom hem för att svara i processen satt Karl på kuskbocken till vagnen, som under mängdens jubel förde den åtalade från Centralstationen.
Föga känt är att Karl Staaff även hade litterära ambitioner. Efter hans bortgång utgav brodern Erik bland utkast och fragment i novellistisk och dramatisk form två fullbordade skådespel ’Johansson och Vestman' (1898) och ’Elisabet’ (1909). I det förra skildras med humor och värme två syndare, där ett slumrande rättspatos driver till mord. I pjäsens sista akt möter vi häradshövdingen.
Karl Staaff verkade osentimental, sluten, med en viss distans till människor. Hans yttre var massivt, axelbred och tung, gick stadigt. Han hade samma envist svenska raggfrisyr som sin vän Hjalmar Branting, en mäktig borstig mustasch. Han såg ut att vara hårdhudad, att han ej låtsades om förtal och fräckheter.
Men det finns vittnesmål om motsatsen. När han dog den 4 oktober 1915, var han en mycket ensam man. Ärkebiskop Nathan Söderblom förrättade jordfästningen i Engelbrektskyrkan. Det väckte ett visst uppseende att han citerade det åttonde budet: ”Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.” Nathan Söderblom sade att Karl Staaff var hyllad som få, men också tadlad som få.
En sådan blomsterskörd hade aldrig skådats vid enskild mans bår.
(230)