Page 195 - Demo

Han blev konsult i koalitionsministären. Den 7 november 1905 bildades Sveriges första vänsterministär i modern mening med Karl Staaff som statsminister. Lagar om ändring av strafflagen, lag om villkorlig dom och frigivning - de s.k. Staafflagarna och Norrlandslagen - skydd för norrländska hemmansägare - genomfördes. För 1906 års riksdag framlade han ett rösträttsförslag, grundat på allmän rösträtt med majoritetsval. Då detta avslagits av Första kammaren, påyrkade Staaff upplösning av och nyval till andra kammaren. Konungen avböjde och ministären Staaff avgick. Efter vänsterns valseger 1911 bildade Staaff ånyo ministär. Den andra Staaff-regeringen lyckades att under sin något mer än tvååriga tillvaro genomföra många och stora reformer inom försvars- och det sociala området, nykterhets-vård, folkpensionering. Stridigheterna i försvarsuppfattningen kulminerade i pansarbåtsinsamling, bondetåg, kungens borggårdstal, ledande till regeringens fall och en folkstorm mot Karl Staaff utan motstycke i någon svensk politikers liv. Han visade sedan som oppositionsledare stark stridbarhet.
Karl Staaffs urna vilar i den staaffska familjegraven på Norra kyrkogården. En liten park vid Eriksbergsplan i Stockholm har fått Karl Staaffs namn och där har också hans porträttbyst placerats. Inom folkpartiet-liberalerna delas Karl Staaff- plaketten ut till förtjänta personer.
Se Profiler och miljöer.
Gustaf* Ferdinand Staaff. Född 31/7 1862 i Klara fs, Stockholm. Död 26/3
1877 i Adolf Fredriks församling, Stockholm. Begraven på Norra kyrko-gården i
Solna.
Erik Schöne-Staaff. Född 4/3 1867. Död 23/8 1936. Begraven på Norra
kyrkogården i Solna. Professor. (Se tabell 6.)
Tabell 6 (från tabell 5)
Erik Schöne-Staaff. Född 4/3 1867. Gift 12/6 1900 med (1). Död 23/8 1936. Begraven på Norra kyrkogården i Solna. Professor. Fick namnet Schöne efter mamman då Schönesläkten höll på att dö ut. Student i Uppsala 1885, fil.kand. 1889, fil.dr och docent i romanska språk vid Uppsala universitet 1896, ordinarie professor där 1908-1932. Efter sin avgång från professuren undervisade han till sin död vid Stockholms högskola. Anlitades som sakkunnig i 1918 års skol-kommitté. Hans arbeten, vilka utmärktes av skarpsinne, grundlighet och klar framställning, ha blivit grundläggande inom den romanska filologien. Viktiga äro hans undersökningar rörande den forna dialekten i ”Etudes sur l’anccien dialeete le’onais” (1907). För att belysa den gamla Pisadialekten undersökte han andliga
(195)