Page 210 - Demo

Vid denna tid utgjorde prästerskapets tionde en stor del av dess avlönings- förmåner. En annan del var vad man kunde utvinna av det egna jordbruket. Kontanter fick man genom försäljning av egna produkter. I båda fallen var man beroende av skördeutfallet och vid missväxt kunde det bli nog så besvärligt.
Hushållet i prästgården var stort redan från början. Under de första åren i Rödön avledo två av de från Lillhärdal medförda barnen, men tre nya tillkommo. Efter 1832 levde endast de åtta som återfinnas på familjeporträttet. Antalet övriga hushållsmedlemmar varierade. Uppgift om hushållets storlek kan man få från de årligen avgivna mantalsuppgifterna.
Som exempel kan tas den från 1837. I denna är upptagna alla barnen utom Christina, som gift sig 1835 och bodde i Stocke på Frösön. Johan var underlöjtnant vid hästjägarkåren på Frösön (utan lön) och bodde hos föräldrarna. I hushållet ingick dessutom pastorsadjunkt Lars Bergström samt fröken Fjellström, troligen guvernant, och vidare husfaderns syster Justina, hennes man Jonas Jönsson och deras två söner. Vidare 3 drängar och 5 pigor. Summa 23 personer. Systern och svågern finnas med i mantal-uppgifterna så länge prosten levde. Svågerns betecknas i dessa vanligen som ’utfattig’ och Justina som sjuklig. Som mest upptar mantalsuppgifterna 6 pigor och 4 drängar (1844). Antalet tjänstefolk minskade sedan efterhand. De hemmavarande döttrarna fick förmodligen överta allt mer av piggöromålen och jordbruket överläts delvis åt arrendator eller torpare. Christina blev änka redan 1838 och återvände då till fadershuset medförande en liten son, Pehr Edling.
I prästgårdarna fick man alltid vara beredd att ta emot gäster, ofta helt oväntat. Det kunde vara resande ämbetsbröder eller andra befattningshavare som behövde rasta och få mat och kanske ligga över - huvudvägen till västra Jämtland gick vid denna tid över Frösön-Rödön. Någon gång kunde det vara självaste biskopen med sällskap, som var på visitationsresa. Vidare kommo släktingar och bekanta på kortare eller längre besök. Slutligen måste man då och då härbärgera hantverkare såsom timmermän, snickare, målare, skräddare och skomakare.
I regel var det välbesatt kring matborden i prästgården och inte så lätt att klara ekonomin. Ännu mera ansträngd blev denna, när sönerna vistades borta från hemmet för utbildning. De fingo själva bidraga så långt det var möjligt, men utan hjälp hemifrån med kläder och kontanter gick det inte.
Att fadern hade bekymmer framgår av bevarade brev. Den 25 januari 1842 skrev han till sonen Abraham i Härnösand, tydligen svar på en anhållan om bidrag till något fadern ansåg onödigt: ”...Du kan inte säga, min käre Abraham, att dina föräldrar icke velat hjälpa dig fram. Vi hava redan skjutsat dig 5 ggr emellan
(210)