Page 220 - Demo

(220)
skolbänken 1829 för att ”lära målarkonsten”. Kyrkomålaren Göran Sundin gav den unge prästsonen en första inblick i konstnärsyrket. Tydligen inte avskräckande, då Carl Theodor redan 1831, alltså bara 15-årig, av fadern försågs med rekommendationsbrev och iförd grå vadmalskostym och röd toppluva anlände till Stockholm för att omedelbart få inträde vid Kungliga akademien för de fria konsterna. Brevet var ställt till advokatfiskalen Per Staaff, vars hem därmed öppnades för akademiadepten.
Men ungdomen tog ut sin rätt - entusiasmen för lärarna svalnade samtidigt som dessa kunde notera en uppenbar begåvning hos en hetlevrad elev. Undervisningens attityd och idésfär kan exemplifieras med de tävlingsämnen, som uppställdes för eleverna och i bästa fall utmynnade i resestipendier. Kains ånger, Abraham bortdriver Hagar, Moses beskyddar Reugels döttrar, Ferdinand Cortez landstiger i Mexico var ämnen, som renderade jämtlandsynglingen både medaljer och inköp av Konstföreningen i Stockholm. Men när några senare verk inte uppskattades trodde han sig motarbetad, avbröt studierna och återvände till Norrland.
Under den följande tiden tillkom en rad porträtt, bland andra familjeporträttet från Rödöns prästgård. Från samma tid kan nämnas ett föga känt porträtt i svart-vitt av den legendariske rektorn vid Frösö trivialskola, Gunnar Backman, och den så kallade Dillnertavlan med prosten Olof Dillner med familj från Brunflo.
Gunnar Svensson, som i sin serie (jämtländska) Banbrytare och föregångsmän skrivit om Carl Theodor Staaff, berättar om dennes vistelse som uppskattad porträttmålare i Härnösand, bland annat hos biskopen Franzén, vars döttrar högeligen tilltalade honom och där biskopinnan betraktade honom som sin skyddsling.
I Stockholm ansågs Staaff som ett "enfant perdû", men 1841 överraskade han sina vänner där med att återvända till akademien. Han studerade vid porträttlinjen, vann flera medaljer och prispengar, som dock aldrig översattes i någon av de studieresor, som kamrater kom att ställa till Paris, Italien eller konstens dåtida huvudstäder Düsseldorf och München. Att han i stället förblev Stockholm trogen torde delvis ha berott på att han trivdes särdeles gott med det sociala livet.
"Staaff förstod aldrig att hålla sig framme. Han tillhörde alltför konsekvent sällskapet Osynliga bröderna, försummade att fullborda sina tavlor till utsatt dag, lät kamrater bemäktiga sig resepensionen medan han själv stannade hemma.”